NY BOK
Claudia Durastanti
Främlingar jag känner
Wahlström & Widstrand
I romanen ”Främlingar jag känner” berättar Claudia Durastanti om vilka konsekvenser detta får.
Det är sent 1970-tal i Syditalien och Claudias föräldrar gifter sig; Claudias mamma klädd i utsvängda vita byxor och en randig T-shirt. Båda är döva och kommunicerar med stötiga ljud och tecken. Båda är barn av sin tid och de lever ett vilt hippieliv. Normlöshet. Gräl. Våld. Kränkningar. Mamman söker styrsel och vägledning i tarotkort, horoskop, I Ching. I det här föds sonen; pappan blir allt tokigare och som en räddningsinsats flyttar familjen till New York för att komma närmare mammans föräldrar.
Några år senare föds Claudia, 1984.
Pappans paranoia växer och han blir med den en fara för familjen. Han försvinner ur bilden när Claudia är sex år och förblir något av en främling för sina barn, livet ut. Kvar är mamma, ”den dövstumma”. Storebror blir den fasta punkten för Claudia. Mamman erbjuder en-upp-och-nervänd värld med få sanningar och få moralregler. Hon ger sig ut på milslånga promenader, helst i oväder och ofta i flera dygn. Hemma ligger barnen hopslingrade och tittar på skräckfilmer, i en soffa strösslad med klibbiga mandarinskal. De undrar lite vagt om mammna tänker komma hem.
Hon blir galnare ju äldre hon blir.
Durastanti skriver framförallt om hur samtiden formar människor. Från 1950-talets efterkrigstid, genom hippietiden under början av 1970-talet, därefter in i den skitiga punken. Hon landar i nutiden, nu när antiupplysning ständigt firar nya triumfer i sociala medier. Nutidsmänniskan nöjer sig med att läsa nyhetsrubrikerna; utöver det hämtar hon information och näring från konspirationsteorier och löst grundade sanningar. Hon beskriver också hur det är att ha funktionshindrade föräldrar. Claudias mamma hänger med i nutiden och översköljs även hon av Mariakulter och jordbävningar framkallade av någon latinamerikansk schaman.
Claudia växer upp och kommer att använda sig av orden, som översättare och författare. Det skrivna ordet gör livet verkligt. Men samtidigt känner hon sig som en känslolös iakttagare.
Durastanti undersöker vad som skapar en individ; och till viss del blir alla ”ett barn av sin tid”. Men hur ska man förhålla sig till andra människor? Hur nära ska man tillåta sig vara? Idag betraktas symbios mellan två människor närmast som en defekt.
Men Durastanti håller inte riktigt med. Jo, hon är ett barn av sin tid. Men det som verkligen drabbar, det som skapar förändring, sker vid mötet med en annan människa. Som var en total främling innan de lärde känna varandra.
Boken är uppbyggd av flera delar. Första halvan går i 180 km/h och det är lätt att känna sig fartblind. Därefter följer reflekterande avsnitt. Jag kan inte bli annat än imponerad av hennes förmåga att analysera och beskriva samtiden. ”Främlingar jag känner” nominerades år 2019 till det prestigefyllda Strega Prize, och blev hennes internationella genombrott.
Durastanti hör till de stora.