Teaterhögskolans elevers examensuppsättningar brukar överraska. Det gör också årgång 2013. De har grävt djupt i teaterhistorien och satt upp en klassiker vars ursprung är från 1822. Carl Jonas Love Almqvists hela titel på romanen är Amorina, den förryckta frökens levnadslopp och sällsynta bedrifter och det antyder vad det är frågan om.
Almqvist blandning av roman och drama, som han själv kallar "fuga", handlar om en 16-åring som växelvis går under namnen Henrika och Amorina och som blir en ryktbar predikant i Jesus-gestalt och uppträder exalterat vansinnig. Den andra huvudpersonen är Johannes, en mördare med en vampyrs dragning till blod.
Med sin fuga ville Almqvist skapa förståelse för galningen och brottslingen, att de är offer för miljö och sjukdom. Året innan Amorina hade Almqvist skrivit en för tiden mycket framsynt uppsats "Om brottsliges behandling" där han hävdade att brottslingen är sjuk och bör läkas, inte straffas.
Den som vill se Turteaterns och teaterstudenternas uppsättning bör ha läst på vad det handlar om och det är ju lite galet. De tre regissörerna och de tio ambitiösa unga nya skådespelarna når inte ut till publiken. Det är röstintensivt och rörelseintensivt, en medryckande scenografi och fantasifull kostym, men vad Almqvist vill säga med detta drama är vi näst intill lika okunniga om som när vi gick till föreställningen. Det stånkas och det ropas högt på gammelsvenska, men att höja rösten är ingen genväg att nå lyssnaren. De få avsnitt där röstläget sänks tas tacksamt emot som andhämtning.
Dramat har många roller, långt fler än tio, och därför byter skådespelarna ständigt skepnad. Det är också rena hen-uppvisningen där män spelar kvinnoroller och kvinnor mansroller. Det må vara, men när huvudpersonen Amorina ska gestaltas av olika skådespelare, dessutom av båda könen, känns det som om unga fröken själv försvinner in någonstans i kulissen. Hon blir helt enkelt ingen gestalt. Där finns ingen Amorina, bara olika skådespelare som tar i för kung, fosterland och regissörer.
Så det blir egentligen bara ett uthållighetsprov för publiken. Fyra timmar och tio minuter i Teaterhögskolans lilla teatersalong kostar på i besvikelsen efter en pjäs som inte nådde ut till oss på de hårda stolarna.