Finske Mikko Virtanen älskar Sverige. Så pass att han som barn byggde legomodeller av Harpsund och som vuxen känner sig som "en svensk man instängd i en finsk mans kropp".
Men nu har han fått nog av sitt miserabla liv och i inledningen av filmen tänker han hoppa i de mörka vågorna från Finlandsfärjan. Då dyker en lika olycklig svensk upp. Och Istället för att hoppa får Mikko svenskens identitet.
Då ingår även ett nytt jobb som psykolog, en mamma som lider av alzheimer och en syster som förhåller sig mycket skeptisk till sin nya "bror".
Innan vi fortsätter måste jag bara säga några ord om titeln på den här filmen. Var det ingen som insåg det direkt olämpliga i att göra en filmaffisch med en stor hallonbåt med tre privilegierade nordbor på, samtidigt som riktiga flyktingar kämpar för sina liv i Medelhavet?
Sorry för dålig stämning nu men, verkligen?
Hur som helst, Hallonbåtsflyktingen bygger på Miika Nousiainens roman, som i filmform stuvats om till en ofarlig romantisk komedi snarare än originalets mörkare, skruvade samtidsskröna.
Trots att den osannolika storyn känns som snodd från en b-komedi på 1980-talet, och tar avstamp i det för komedier kanske inte ultimata greppet självmordsförsök, så funkar det märkligt nog ändå.
Det är mest tack vare Jonas Karlssons skickliga balansakt. Han spelar världsfrånvänd fåne med tillräckligt mycket charm för att vi ändå ska känna viss sympati. Dessutom får han riktigt bra back-up av Josephine Bornebusch, som den deppiga "syrran", och Frida Hallgren som neurotisk ny flickvän som drömmer om ett normalt villaliv.
Trion spelar sina ganska knepiga roller med sådan lätthet och charm, uppbackade av proffs som Björn Bengtsson och Nour El-Refai, att man till slut väljer att svälja allt det lite konstiga med historien och bara åker med i den väldigt förväntade riktningen.