Nästan 700 personer var på plats under lördagens konsert och många stod upp, trots att stolar var utplacerade.
Willy Clay Band går ut på en upplyst scen och stämmer gitarrerna. Ingen storstilad entré men det är svindlande att se de lokala hjältarna på platsen som är framtiden för Kirunas musikliv, 18 år efter det att historia började skrivas.
2003 skulle Kirunas stora förändring inledas och ingenting skulle bli sig likt. Det var då som LKAB informerade kommunen om att gruvbrytningens påverkan på markytan gick snabbare än beräknat och att någonting drastiskt behövde göras. Men den här lördagen tänker jag främst på att 2003 var året då Willy Clay Band för första gången kopplade in sina instrument i förstärkarna på Arran och gjorde sin första officiella spelning.
Nu spelar samma gamla Willy Clay Band i huset som är så nybyggt att det inte invigs förrän nästa höst.
Reine Tuoremaa och Tony Björkenvall har inte spelat ihop särskilt mycket det senaste årtionedet, vilket kunde höras enligt recensenten.
Stämningen var hög i nya kulturhuset i Kiruna när Willy Clay Band drog storpublik under lördagen.
Det är fullsatt och den stora lokalen med väl tilltagna scenen känns specialbyggd för de här fem musikerna. Bandet och staden går hand i hand, även om den sistnämnda varit betydligt mer verksam. 2009 släppte Willy Clay Band sin senaste skiva och året efter presenterades den första skissen på hur Kiruna skulle kunna flyttas. Bandet har hunnit släppa en singel sedan dess – stadsflytten har klubbats, arkitektritats, projekterats och städskärnan byggts upp.
Det hackar också lite i låtarna, musikerna spelar fel några gånger och de är några rep från perfektion. Men deras högstanivå är fortfarande otrolig.
Örjan Mäki var tillbaka på hemmaplan och bjöd publiken på sitt eleganta gitarrspel.
Björn Pettersson Thuuri hade roligt åt plakatet som vajade framför scenen med budskapet "Björn är bäst".
Det är fel att använda uttrycket ”tidig julklapp” eftersom det är rena julafton. En julafton som spårat ur. Där klapparna fortsätter delas ut när folk har fullt upp med att leka med de förra.
Baren har runnit in i konsertsalen och en böljande ståplatssektion växer fram inträngd mellan den främre stolsraden och scenen. Armar hänger över axlar, taffliga raggningsförsök sker framför sittande publik och ett "Mello"-plakat vajar fram och tillbaka.
Tony Björkenvall säger att det är nervöst att spela på hemmaplan men behöver aldrig vara orolig över mottagandet. Praktverk som "Most of all", "My weekness" och "The Miner" framförs långt ifrån perfekt – ändå känns det nästan perfekt. Det är en sådan kväll där publiken får allt från The Band- och John Prime-covers till självklara "Mighty good times". De öppnar till och med en gammal "Bottel".
Stan må flytta, men ingen behöver göra det ensam. Willy Clay Band finns i det nya Kiruna och folket står även där och sjunger med. "My feet ain't ever gonna leave this land".
Willy Clay Band i Aurora
Willy Clay Band i Aurora