I vanliga fall när jag skriver recensioner brukar jag inleda med att förtälja musikgenren på det band som spelar, för er som inte var där eller ens hört talas om bandet i fråga. Det hade jag säkerligen gjort nu också, om det inte var för det faktum att det är omöjligt att sätta in Fatboy i ett fack. Vilket borde få oss svenskar att slita håret i ren frustration. Vi brukar ju vara hemskt noga med sånt.
Fatboy lirar country, de lirar svängig rockabilly, och de låter ibland som Frank Sinatra. De har surfpoptrummor, jazzvispar, tungt distade gitarrer, mjuka gitarrer med skönt svaj på och steel pedal. Ibland smyger det in ett Dead Kennedys-liknande riff i en låt som nästa sekund blir mjuk som bomull. Jo, de spelar på maraccas också. Vilken genre då? Fatboy kanske?
Allt detta fredagsmys börjar med att stencoola gitarristen Hannu Kiviaho ställer sig allena på scenen och pumpar riffet till Way down low. Sångaren Thomas Pareigis ansluter med akustisk gura och sin fantastiska röst. Sen är hela bandet uppe på scenen och kvällen har sparkat igång. Sedan följer några låtar från senaste albumet som I don’t wanna get there, Boom boom boom och The Ventures-doftande Cold cold war.
Med en sombrero på varje huvud hade Fatboy kunnat se ut som världens hårdaste mariachiband när de står där iförda sina skjortor som är utsmyckade med rosor och dödskallar och med de revärprydda brallorna. Nu ser de bara ut som världens hårdaste.
– Nu ska vi ta er på en resa till djupaste Dalarna. Något så läskigt som Svartnäs där de en gång draggade floden.
Dragging the river bakas in med Overdrive. Två underbara låtar från mitt favoritalbum. Och gitarristen Joakim Lindahl plockar fram den märkligaste gitarr jag någonsin sett, den ser ut som en lök. Men det låter ju bra. The wayward one avslutas med Johnny Burnettes Lonesome train.
Fatboy får stående ovationer efter This tear will never leave my eye. Den lockade även den första personen från läktaren ner till golvet. Tempot dras ner och min absoluta favorit Last train home kommer. När jag hör den på skiva brukar huden knottra sig och ögonen bli lite fuktiga. Den är så vacker. Att sitta och höra den live var nästan en känslomässig plåga. Fasiken så fin låt.
– Nu blir det en allvarsam låt som handlar om när det blåser hårt runt knuten. Till exempel som att Leksand kommer upp hit och vinner, säger Thomas Pareigis och skrattar.
Han möts av kvällens enda burop.
Cut me down övergår snabbt till Bad news from pretty red lips. Och Fatboy tackar för sig och lämnar scenen. Men självklart bjuds vi extranummer.
– Ni får gärna dansa om ni vill, säger Hannu Kiviaho.
Och några letar sig ner på golvet och står på varsin flank och dansar. Det är effektfullt. Lite som gogodansare i en gammal 60-talsvideo. Fatboy avslutar denna underbara konsert med Jimmy Hortons I’m coming home.
Det är omöjligt för mig att i ord beskriva känslorna som Fatboy ger mig med sin musik. De har förmågan att gå från mjuk mystik till stenhård rock n’ roll. De låter inte som någon annan. Bara som Fatboy. Det här är bland det bästa jag någonsin sett.