Det är så jäkla taskigt. Precis när Luleåtjejen Michaela Frankkila ska ställa sig på scenen, börjar regnet ösa ned.
Detta till trots, har ändå en del av besökarna tagit sig till den otroligt fint belägna Strandscenen. Och finare ska det bli.
Michaela Frankkila är som en sån där tvåfärgad godis. Som å ena sidan är söt - lite vän och försiktig. Å andra riktigt salt – med både tryck och spänning.
Det är ingen tvekan om att den största behållningen ligger i hennes röst. De popiga och snyggt munspelsuppbackade melodierna är inte direkt banbrytande. Och det är nästan när musiken tystnar och Michaela själv bara hörs, som det är som allra bäst. Hennes röst berör de där innersta rummen i hjärtat.
Bland de tappra själar som ställt sig i regnet för att lyssna, syns bland annat Lisa Levander. Och det är lite kul, för när jag tänker på det påminner de båda damerna faktiskt en aning. Vem släpper platta först?