Oculus tillhör subgenren skräckfilmer för tonåringar där ett övernaturligt väsen är skurken, i detta fall en magisk spegel som får människor att mörda varandra.
För att få en sådan film att fungera krävs en rejält bra story och riktigt övertygande skådespeleri, som i Poltergeist eller The shining till exempel.
Tyvärr saknas båda delarna i detta spektakel som i stället försetts med oförlåtligt stora, logiska luckor och menlösa huvudrollspersoner i syskonparet Tim och Kaylie.
Deras barndom krossas brutalt och snabbt när deras föräldrar dör under märkliga omständigheter. Tim hamnar på mentalsjukhus efter händelsen men inte Kaylie. När han kommer ut har han gjort sitt bästa för att lägga historien bakom sig medan Kaylie gjort allt för att förbereda en hämnd på spegeln som hon anser helt och hållet skyldig till föräldrarnas öde.
Detta har hon gjort på ett ytterst intrikat sätt som involverar termometrar, väckarklockor, kameror, glödlampor, äpplen och en hund.
Hon kräver att Tim ska vara med när hon inte bara krossar spegeln utan också försöker bevisa och dokumentera att den är skyldig till minst 50 olika mord. Efter det följer en historia som hoppar mellan barndomens tragiska händelser, de som leder upp till föräldrarnas död, och nutidens väntan på vad spegelns eventuella väsen ska hitta på denna gång.
Man förlitar sig inte så mycket på specialeffekter utan mer på stämningsuppbyggande vilket förvisso hedrar filmen men varken gör till eller från för en ointressant historia vars slut är lika förutsägbart som en spegelbild.