Nä. Fy fasiken vad sur jag blir. Vet ni vad. Jag har god lust att inte alls skriva den här recensionen. Att skippa att dela med mig av hur fantastiskt bra de två banden i lilla salen i Kulturens hus var på fredagskvällen. Support your local band – någon som hört det uttrycket? Nä, tänkte väl det.
Det är faktiskt pinsamt, och lite av en tendens, att lilla salen gång på gång gästas av den ena artisten bättre än den andra – och publiken uteblir.
När ett av Luleås bästa band just nu äntligen kommer hem för att spela, efter att ha blivit Grammisnominerade för sitt debutalbum (!), kan man ju tycka att folk ska masa sig ur sofforna. Men nej. Tyvärr besannades Tiger Bells farhågor om lite publik på hemmaplan och det är bara ett femtiotal som slitit sig från Benjamin Wahlgrens svassande till en chacha-version av AviciisWake me up i Let´sdance. Och medan lilla herr Wahlgren visserligen fick ytterligare en massa åttor och nior, spelar Tiger Bell skiten ur sin gamla hemstad. Fint uppbackade av pappor, mormödrar och gamla kompisar. Lisa Löfgrens pappa filmar hela konserten, precis som han gjort sedan Lisa, Lovisa och Lotta var 13 år gamla.
Trots den här irritationen lämnar jag Kulturens hus med en lätt spänning i käkarna. För jag bara ler. Det här är så bra. Så självkart. Och så skönt. Jag minns ganska tydligt när jag kände precis så här för första gången. Det var på en Sahara hotnights-spelning. Jag hade följt dem sedan första spelningen på Umeå open. Och nu var det något med Maria Anderssons blick. Jag kunde inte urskilja det då men nu slår det mig, det var självförtroende.
Precis det här tycker jag mig se även hos Lovisa Thurfjell ikväll. Ja, hos dem allihop. De har vuxit. Flyttat sig ett par pinnhål upp. Eller... Äh, vad man än väljer att kalla det så är Tiger Bell för bra för det här. För en tom sal. För applåder som bara lyfter dem halvvägs.
I vanlig Tiger Bell-ordning rivs låtarna från plattan Don´twannahearabout your band av i ett hiskeligt tempo. Jag blir liksom både svettig i öronen och trött i knäveckan av att försöka hålla takten. Bäst är titelspåret som också följs av allra flest applåder. Och extra fin är Säkert-covernVi kommer att dö samtidigt. Tiger Bell är riktigt bra på svenska!
Ett extra plus till Lotta Wennström bakom trummorna som verkligen ligger på max hela, hela tiden. Wow. Jag är kär.
Och förresten. Även förbandet The Magnettes, från Pajala, är en riktig förlust att missa. Sanna Kalla and Rebecka Digervall överraskar mig varje gång jag ser dem. Singeln Who we are kommer strax och jag hoppas verkligen de får ihop en platta. Varför inte med fenomenale Tomas Bäcklund som klockrent backar upp denna kväll.