NY BOK
Cilla Naumann
Samtalen
En bok om och med Mamma Andersson
Albert Bonniers förlag
Trots världsryktet har Mamma Andersson, som numera inte använder förnamnet, på något sätt förblivit okänd för oss. Hon har bara varit från Luleå. Journalisten och författaren Cilla Naumann har rått bot på denna okunskap med en bok som är ett lysande exempel på hur en biografi kan och bör skrivas. Litteraturen förde dem samman och ledde till den gemensamma resan till Capri, där deras vistelse utmynnade i åtta dagars samtal.
Redan i de inledande samtalen kommer utställningen i Louisiana på tal. Mamma Andersson var den första levande svenska konstnären som intagit det danska museet för modern konst. Det var 2021 och peaken efter Venedigbiennalen 2003, Carnegiepriset 2006 och separatutställningen på Moderna museet året efter. Hon beskriver hur hon efter Louisiana började ifrågasätta sig själv. ”Jag har försökt tacka nej till nästan allt offentligt efter Louisiana.”
Och så var det detta med Luleå. Hon växte upp i bostadsområdet Trolleberg. Familjen var av arbetarklass. Hos släkten i Överkalix spelades det kort. ”Jag har alltid tänkt att kortspelande och att jag var friidrottare i tio år har påverkat mig som konstnär. Att gå på känsla, att stå ut med ovisst motstånd och att inte ge upp när det tar emot. Det har verkligen hjälpt mig framåt.”
I Mamma Anderssons måleri finns ofta björkar. Hennes pappa använde björknäver när han slöjdade. Det skulle vara från vackra träd, så vita och rena som möjligt. De hamnade också på dotterns målningar. 90-talet var fyllt av björkmåleri och nu återkommer björkar som motiv. ”Det passade mig och mitt psyke. Björkarna var spretiga och de såg liksom på mig.
Under gymnasietiden blev Mamma Andersson politiskt aktiv och medlem i Röd ungdom, Sveriges kommunistiska partis ungdomsförbund. Det är något hon nu nästan skäms över. ”Vad jag inte förstod när jag gick med var att det var ett extremt parti som såg världen onyanserat i svart och vitt.”
Under barndomsåren betydde familjens stuga på en udde utanför Råneå mycket. Den hade stora fönster som hämtats från en biograf i Luleå. Stugan blev en plats att alltid återvända till under åren med Jockum Nordström, men inte nu längre. ”Jag vill inte prata om det. Men det kanske blir så igen. Att jag åker dit, menar jag.”
När det gäller inspiratörer har Mamma Andersson tittat mycket på Carl Fredrik Hill och Ivan Aguéli när det gäller landskapsmåleriet. Den främste blev den inte lika kände Dick Bengtsson. ”Han kalkerade, blandade kol och olja och wellpapp. Jag kände att jag kunde landa psykologiskt i det han berättade.”
I boken kan Mamma Anderssons måleri jämföras med konstnärer som inspirerat henne. Här finns många av Mamma Anderssons bilder som visar hennes egenart och förmågan att förvandla det alldagliga till något oväntat. Sedan det omfattande avslutande kapitlet med inspiratörernas verk. Vi kan se hur Edvard Munch, Bruno Knutman, Ernst Josephson, Pierre Bonnard och Carl Fredrik Hill lämnat spår i Mamma Andersons sätt att uttrycka sig.
Mamma Andersson är en välbetald konstnär. Hennes verk håller höga priser och få museer och konsthallar har råd att låna verk till utställningar. Försäkringsvärdena har blivit så höga. ”Det är klart att det kan kännas väldigt skrämmande att bli för dyr”, säger hon om den ovanliga positionen som välbetald konstnär.