NY BOK
Tove Folkesson
Den stora kyrkan
Albert Bonniers förlag
På det sättet är inte denna berättelse olik andra kvinnors berättelser om att vara barnlös, vilja ha barn, skaffa barn. Efter prologens anatomiskt detaljerade beskrivning av inseminationen flyter sedan texten över mer till prosalyrik/lyrik. Som alltid med texter genomfärgade av starka upplevelser är det svårt att kritisera form, uttryck eller språk. När man gör det är det lätt att få en känsla av inkräktande på den äkta upplevelsen.
Möjligen spelar Folkesson på den strängen, till läsaren. Men vad tillför då just denna berättelse, rent konstnärligt, sin genre? Personligen hade jag gärna nöjt mig med de mer lyriska delarna av texten, och sluppit utdragen ur journalen, även om Folkesson gör just denna jämförelse väldigt tydlig, med parallell till ett dödat rådjur, eventuellt med foster i magen.
Styrkan i ”Den stora kyrkan” är för mig de självbiografiska tillbakablickarna, grunden i släktträdet, relationer, samband, händelser, minnen. Jag får intrycket att det finns två böcker här, en som behandlar det självbiografiska/biografiska, och en som lägger ett raster av svårigheterna/traumat runt att skaffa barn, över vem berättarjaget är som person. Paradoxen är att det nuvarande inte kan påverka det dåvarande. Det som händer berättarjaget, och som är dramaturgin i texten, är ju detta med att skaffa barn. Men det finns ingen kausalitet mellan det självbiografiska/biografiska, som hänger ihop med det som är den dramaturgiska nerven, alltså att kämpa för att få barn. Därav mitt intryck att det är två manus som slagits ihop här.
Men visst fungerar det ändå. Man kan slå upp boken nästan var som helst och ändå få en upplevelse av berättarjagets röst. Kontrasten mellan liv och död, ett gryende liv i jämförelse med en äldre anhörigs död, men berättarjaget gör misstaget att tro att det handlar om jagets upplevelse, av döden, inte den som är på väg dit själv. Lite för många ord. Och lite för mycket sjukjournal. Rigor mortis för en anhörig, ska det beskrivas? Måste en anhörig ligga på i princip lit-de-parade? Ja, det får läsaren svara på. Såvida man nu ska läsa ”Den stora kyrkan” som helt biografisk. Men mina invändningar skulle kvarstå, även om verket vore helt fiktivt.