Meryl Streep som gammal ragata och Julia Roberts som en av hennes tre plågade döttrar. Ursäkta om jag saliverar men förutsättningarna kunde knappast vara bättre för ett stenhårt familjedrama på temat obekvämt sanningssägande.
Och det börjar lovande. Sam Shepard spelar maken till Streeps Violet och han konstaterar lakoniskt i filmens början, efter TS Eliot, att "livet är mycket långt". För honom och de andra i familjen Weston har livet varit fullt av hårdhet och kantats av missbruk.
"Han var en alkoholist i världsklass i över 50 år", säger matriarken Violet om sin make medan hon är så fullproppad av diverse piller att hennes döttrar får uppleva barndomens trauman samtidigt som de får sina fiskar varma.
Nej, det är inte precis familjen Cosby som samlats ihop igen efter en stor kris. Till huset mitt på Oklahomas vida slätt kommer i stället en minst sagt norénsk skara syskon med barn, äkta hälfter och gamla oförrätter i släptåg.
Hemligheter kommer till ytan och skådespelarna är alla utmärkta. Både Meryl Streep och Julia Roberts har, mycket förståeligt, Oscarsstatyetter att hoppas på.
Men det är ändå något som inte riktigt funkar. Folk berättar hur varmt det är men man förnimmer aldrig hettan. De hemskaste anklagelser spelas ut medan finporslinet viner i marken men det skvätter varken om sås eller fradgande munnar. Trots en stor dos dysfunktionell dramatik är det svårt att bli ordentligt berörd.
Problemet är att filmen inte lyckats göra sig kvitt känslan av kammarspel, skapat för en scen, vilket gör den ofilmisk och stillastående. Manuset är skrivet av Tracy Letts, som också skrivit den succépjäs med samma namn som spelats i Chicago, på Broadway, i London och på Dramaten. Kanske är det precis där, med välformulerade repliker och tydliga rumsliga ramar, detta koncentrerade drama egentligen gör sig bäst.