NY BOK
Åsa Larsson
Fädernas missgärningar
Albert Bonniers Förlag
För att nämna något, måste jag tillägga. För Åsa Larssons sjätte och sista bok om Rebecka Martinsson har så många bottnar och ingångar att jag halvvägs in i läsningen undrar hur hon ska ro i land det hela.
"När Ragnhild Pekkari bestämde sig för att dö blev livet lite lättare att leva", är första raden i den drygt 550 sidor tjocka romanen. Wow, utan jämförelse i övrigt är det nästan lika bra som inledningen på Kafkas "Processen".
Nämnda Pekkari drar iväg ut över vårvinterisen och till en stuga där hon hittar brorsan Henry som, vad Ragnhild kan se, uppenbarligen är död. Och i en frys hittas en annan död person, Raimo Koskela. En makaber syn för systern som inte haft kontakt med Henry på åtskilliga år. Hon avskyr egentligen honom men blir förstås chockad vid åsynen.
Vad Raimo Koskela haft för sig under alla år har sonen men nu vuxne Börje Ström undrat sedan tidigt 1960-tal. Han bara försvann, minns Börje som med tiden började boxas och kan titulera sig OS-mästare i lätt tungvikt.
"Fädernas missgärningar" rör sig i en växelverkan mellan dåtid (1960-tal) och nutid (2016) med betoning på det sistnämnda.
Rebecka Martinsson engageras av den åldrande rättsläkaren Lars Pohjanen som känner att ett preskriberat fall skaver och borde undersökas ånyo. Sagt och gjort vill den rätt slitna Rebecka hjälpa Pohjanen, som betytt mycket för henne, men som ofta stöter hon på inte bara tystnad runt gammalt och mindre lyckat polisarbete, utan även avoghet från vissa chefer och mellandito, anno sent 2010-tal.
Åsa Larsson har ett driv stilen, och språket är liksom tidigare bland det bästa vad gäller svenskt krim-skrivande. Hon levandegör karaktärerna och gör dem trovärdiga och långt ifrånenkelspåriga, bov eller polis, för alla "har de varit små".
Det visar sig att det preskriberade fallet är rena Pandoras ask av mord, grovt narkotikabrott och koppleri. Och med beröringspunkter i ett stort grannland och än längre bort.
Jag kan inte påstå att det är direkt spännande. Det är mer människorna, karaktärerna, som intresserar och engagerar. Och jag fattar djup sympati för både Ragnhild Pekkari och Börje Ström, två på olika sätt rätt kantstötta personer som är ljuset i Fädernas missgärningar. Jag hoppas det gick bra för dem i livet.
Rebecka Martinsson då, kommer jag att sakna henne? Tror inte det, men tack och lov är hon ingen endimensionell person utan hon har en inre palett av motsägelser. Den aktuella romanen gav några fler pusselbitar till det dock fortfarande ofärdiga pusslet Rebecka. Hon jobbade som jurist i huvudstaden men flyttade och blev kvar i Kiruna, en stad som i sin tur ska röra på sig.
"Fädernas missgärningar" får mig att tänka på en bekants ord om att "människan är som en lök", med förhoppning att uttrycket inte missförstås.