Ungefär en The amazing Spider-Man-rulle om året. Så ser produktionsplanen ut i Marvel-fabriken framöver och efter den här mediokra uppföljaren borde alla fans vara lite oroliga. Innan mättnaden lägger sig som ett klibbigt nät över hela genren måste vi reda ut några saker.
Först och främst. Bannlys frånvarande fäder som känslomässigt bränsle i superhjältefilm. Vi har sett detta mög till leda. När storyn om den spindelbitna Peter Parkers försvunna föräldrar ska tragglas ännu en gång vill man bara utbrista "snälla, hitta på något annat".
Och visst är det häftigt när Spindelmannen rekreationssvingar sig mellan New Yorks skyskrapor. Eller slåss mot allehanda skurkar på de mest spektakulära vis. Men samtidigt - snark.
Teknisk perfektion i sig räcker inte för att få fullt utslag på Marvel-o-metern. Vad som krävs är tillräcklig manusfiness för att man ska bry sig, även i en barnfilm som denna. Här finns onekligen förutsättningarna för känslostorm men det hjälps inte när filmen är hafsigt ihopsatt och dras med en överlastad story där det enda tajta med Andrew Garfields prestation är hans dräkt.
Storföretaget Oscorp står som vanligt i centrum. Här skapas nya skurkar i parti och minut. Först förvandlas en kränkt arbetare till den sprakande Electro, sedan dyker den välbekante Green Goblin upp. Men för många excentriker med onda agendor tar ut varandra. När Rhino gör entré i slutet av filmen, en frustande mekanisk noshörning som vill ödelägga New Yorks gator, tittar man på klockan.
Det som räddar den här filmen är samspelet mellan Andrew Garfield och Emma Stone. Om filmen bara hade vågat suga mer på Peter Parker/Gwen Stacy-karamellen och utvecklat deras historia, kanske inte mer men bättre, hade det här kunnat flyga.
I stället vill man bjuda på hela gottepåsen samtidigt. Superhjältetrenden är filmisk bulimi på så många nivåer just nu. Det är slöseri på så i grunden smarriga råvaror.