Den 10 mars stod två personer som vinnare av Melodifestivalen 2018. Eller ja, så verkar det i alla fall vara om man frågar kvällens huvudpersoner Benjamin Ingrosso och Felix Sandman. Två personer som glädjer sig lika mycket åt den andres framgång är svåra att hitta, ja kanske omöjligt. Men att de skulle ge sig ut på turné tillsammans efter deras separata segertåg genom Mello hade få på känn.
Jag kan erkänna att jag var lite skeptiskt kring konceptet av dubbelkonsert i början. Hur skulle två artister kunna dela på publikens uppmärksamhet och bidra lika mycket till konsertupplevelsen? När jag ändå är inne på att erkänna saker så får jag erkänna att jag har följt Felix Sandman under en lång tid. Jaha, två år då eller? Nej, snarare sedan 2013 när han var med i succé-gruppen FO&O. Men Benjamin Ingrosso då, vilken relation har jag till hans musik? Låt mig då ta er tillbaka till år 2006 och hitsingeln "Hej Sofia" från Lilla Melodifestivalen. Det kanske framgår rätt tydligt att de två artisterna som ställer sig på scen ikväll inte är några främlingar för mig men ändå lyckas de med att både överraska och imponera.
Det visar sig att det inte är så svårt för dem att dela scenens strålkastare. Felix Sandman och Benjamin Ingrosso är fullblodsproffs. De tar med publiken på en resa genom brustna förhållanden, glada ögonblick och personliga berättelser som inte lämnar någon besviken. De spelar låtar från deras egna debutalbum och att två album från två olika personer kan låta så annorlunda men ändå så lika är spännande.
Felix Sandmans album “EMOTIONS “ släpptes för bara några veckor sedan och från albumet bjuder han på moderna poplåtar som “0 emotions” och “Part of Me”. Den som trodde att han skulle bli någon balladkille efter hiten “Every Single Day” hade fel. Han bjuder på elektroniska moderna poplåtar som känns uppfriskande och moderna när de blandas med hans signifikanta dans. Effekterna på skynket bakom bidrar till att skapa en häftig scenshow som stundtals känns mystiskt men välarbetad rätt igenom.
Efter halvtid byter de plats på scen och Benjamin går på för att kicka igång hans halva av showen med låtar från senaste albumet “Identification”. Hans “Dance You Off” är en publikfavorit som sätter igång hans tid på scen. Om Felix står för den mer elektroniska delen av deras spelning, är Benjamin ett facit på att det faktiskt går att göra melodiösa låtar som doftar dans utan att det känns gjort. Vid det piano som står på scen spelar han låten “If This Bed Could Talk” som är märkbart personlig för honom vilket även reflekteras på publiken.
Jag blir glad över att se hur blandad publiken är. Det är barn i alla åldrar som har samlats, flickor som pojkar. Det är föräldrar som “har varit tvungna att följa med sina barn” och andra som bara har kommit för att njuta av två timmar av musik. De som står längst fram och sträcker ut sina händer för att ha chans att åtminstone ta i hand med någon av artisterna är fina. När en stor grupp tjejer skriksjunger med till låtarna under kvällens konsert blir jag alldeles varm inombords. När de små pojkarna som står bredvid mig i publiken dansar glatt till Ingrossos “Good Lovin’” tänker jag att de måste vara så lyckliga i just den stunden.
Att ha idoler som står på scen och öppet pratar om hjärtesorg och vikten av att prata sina känslor kan vara en ögonöppnare för någon som är rädd för att uttrycka sig. Att både Benjamin och Felix, med sina personliga scenspråk och känsloladdade texter, kan locka en sådan bred publik visar att det faktiskt går att lyckas trots att många kritiserat dem för att vara “flickidoler”, som om det vore något negativt. För vad är det egentligen för fel på att ha en engagerad grupp av fans som gör vad som helst för att deras favoritartist ska nå fram och lyckas?
Tack Felix Sandman och Benjamin Ingrosso för att ni ger hopp om ett öppnare samhälle. Hoppas fler tar efter.