NY BOK
Bengt Ohlsson
Midsommarnattsdrömmar
Bonniers
2003 träffas de igen och i romanens tredje del gör de en resa till Estland för att än en gång fira midsommar ihop. Då har ytterligare femton år gått.
I första delen är de på väg åt olika håll i livet. Nicke skriver kritik. Arrif siktar på att bli regissör. Ida vill bli lärare. Olof kör buss. Tomas studerar filmvetenskap, Sofia är redan etablerad rockstjärna. När Jenny och Olof meddelar att de ska ha barn verkar de genast mer vuxna än de andra i sällskapet.
Stilen är smidig, effektiv och chosefri. Språket blir aldrig krångligt, inte heller när sammanhangen är krångliga. Samtidigt kan Ohlsson plocka fram raka, nästan råa bilder med stark laddning. De "kämpar på", tänker Nicke, som "ett gäng ryska pråmdragare" när de "går med sina rep över ryggen och sjunger flerstämmiga arbetsvisor i leran".
Huvudpersonerna har inte så mycket att komma med i den första delen, tycker jag, och kan verka lite valhänta. Var vi verkligen som de? Antagligen. Fast vi hade nog mer bråttom att bli vuxna. Det fanns liksom inget annat man kunde bli på den tiden.
Ett par har skilt sig när vi möter dem nästa gång, ett annat hänger konstigt nog fortfarande ihop. Han som saknade integritet har nu mer än nog av den varan. Någon vänsterprasslar ständigt, ett par är barnlöst, några går i terapi.
Vad har hänt? tänker personerna och läsaren när de sju träffas igen. Det finns en risk att den frågan skymmer för mycket men så är det inte alls här. Ohlssons text har ett stort förklaringsdjup.
För den som är intresserad av vad medelklassmänniskors tankar och samtal handlar om under olika epoker är boken en guldgruva. Personerna granskar sig själva och går på djupet; längst ner hittar de som regel mörker, skam, rädsla och illvilja. Romanen är väl egentligen en sorts feelbad-litteratur.
Mest ljus riktas mot de tre kvinnorna, de som är kärnan i gruppen. Några av bipersonerna är egentligen väl så intressanta, kanske för att de inte blir lika söndertröskade i analyser och genomgångar som de andra.
Det är naturligtvis ett enormt jobb att sjösätta och ro hem ett så här stort projekt. Någon gång kan man också känna att Ohlsson sliter ordentligt, om än inte lika hårt som de där ryska pråmdragarna.
Det hela slutar ändå med en lika storartad som stillsam plädering: att vi ska göra tillvaron för varandra "aningen lättare".