NY BOK
Agneta Pleijel
Dubbelporträtt – en roman om Agatha Christie & Oskar Kokoschka
Norstedts
Det är en fascinerande fantasi, förtjusande förverkligad av Agneta Pleijel. Ibland har hon känts lite blek och blasé i sitt berättande, men här framtonar hon som mer engagerad och stringent, närmast uppsluppen.
Initiativet till historien tar den unge man som i april 1969 stiger in på ett galleri i London där det visas en utställning med verk av den österrikiske expressionisten Oskar Kokoschka. Mannen är barnbarn till deckardrottningen Agatha Christie och undrar om Kokoschka kan måla ett porträtt av hans mormor till hennes stundande 80-årsdag.
Kokoschka tvekar, men låter sig övertalas.
Också Christie är initialt ovillig. Att bli avmålad känns obehagligt. Hon som en gång var slank, vacker och lättfotad ser sig i spegeln fet och med en hals skrynklig som en kalkons.
De kommer ändå överens om sex sittningar, under vilka de alltmer otvunget utbyter tankar och förtroenden.
Han, 83, är en man som älskat många kvinnor, främst tonsättaren Mahlers änka Alma. En skröna alltför säregen för att avslöja här, liksom Dame Agathas rättframma reaktion på den, belönar den som har förstånd att ta del av den skildringen.
Hon, 79, är en kvinna som accepterar att bli kallad bigott småstadsfru, men som i själva verket är ironisk och skarp. Hon skriver för att slippa vara sig själv, och har hon någon talang så är det förmågan att hitta på människor och miljöer och att vilseleda sina läsare, något hon till slut gjorde i 66 deckare.
Ett porträtt, påpekar han, är ett samarbete mellan två människor. Som tredje person bidrar dessutom Pleijel till bilden av två mogna konstnärer när de närmar sig varandra och avslöjar sina rädslor och begär, de som format deras skapande. De samtalar om kärlek och konst och utbyter hemligheter. Hon ogillar att tala om sig själv, men till slut avslöjar hon till och med allt om det välkända mysteriet från 1926 då hon var försvunnen i tio dagar.
Resultatet av sittningarna kan studeras som en gräll och rätt gräslig tavla, inte särskilt smickrande. Ett lysande porträtt, anser ändå konstnären. Ofantligt stor näsa, tycker den avmålade – men å andra sidan ger det intrycket att hon ÄR någon.
Parallellt med det grova 80-årsporträttets tillkomst lyckas Pleijel via sin kortroman skapa ett dubbelporträtt som är mer sparsmakat och sympatiskt, nyanserat till njutning tack vare ett exakt och känsligt språk.