Äventyrlig tid för unga pojkar i ockuperat Oslo

Fyra av norrmannen Roy Jacobsens senaste romaner handlar om en släkt på Barröy, en liten ö i Nordnorge. De bildar en mästerlig svit, något av ett nationalepos. 

"Man anar då och då ett skevt leende mellan raderna", skriver NSD:s recensent om Roy Jacobsens roman "De ovärdiga".

"Man anar då och då ett skevt leende mellan raderna", skriver NSD:s recensent om Roy Jacobsens roman "De ovärdiga".

Foto: Lina Hindrum

Recension2024-01-21 06:07
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

NY BOK

Roy Jacobsen 

De ovärdiga 

Översättning: Staffan Söderblom 

Norstedts

Det finns i de böckerna ett allvar som nog hänger ihop med att Jacobsen högaktar människorna på ön och därför vill ge dem ett värde och en värdighet som tiden och historien nog förvägrat dem.

Det uppdraget bestämde också den lite högstämda stilen. I den nya romanen "De ovärdiga" är det nästan tvärt om. Där anar man då och då ett skevt leende mellan raderna. 

Boken handlar i huvudsak om fem pojkar och en rad vuxna bifigurer i Oslo under ockupationen. Jacobsen närmar sig alltså sina unga huvudpersoner med ett annat uppdrag: att skildra deras riskabla tillvaro som något av ett pojkäventyr.  

Det betyder att också stilen i huvudpartiet – de fem år när det härtagna Oslo plågas av tyskarnas förtryck – blir mycket annorlunda. Det hänger även samman med att Jacobsen skildrar pojkarnas tillvaro på ett språk som står deras eget nära. Samtidigt växer stilen upp när de blir äldre.

De fem pojkarna var för inte så länge sedan busiga smågrabbar. Nu använder de sin busighet för att överleva och det är en livsfarlig verksamhet. 

De bryter sig in hos en slaktare och plockar med sig korvar och oxhjärtan, de stjäl grönsaker och kaniner i trädgårdar och allt löst de kommer över säljs. Pengarna och matvarorna går till familjernas uppehälle. 

Så börjar Carl arbeta för tyskarna och får inblick i vad kriget kostar. Tyskarna i Norge förbrukar 72 000 limpor, 680 grisar och lika mycket nötboskap – varje dag! De här uppgifterna för han vidare till motståndsrörelsen.   

Det blir en farlig vardag i ockuperat land där Carls våldsamme far tidigt blir torterad och ihjälslagen. Han var en viktig person, får Carl höra. Ett spår, det vi får följa längst i boken, handlar om hur han försöker få reda på vem hans far egentligen var.

Varje ny person blir genast ingående beskriven. Greppet är lika gammalt som romanformen, men här kan avbildningarna bli alltför utförliga.

Det vimlar av detaljer också i miljöbeskrivningarna. Det handlar framför allt om de arbetarkvarter där pojkarna bor. Vi går ut och in i deras lägenheter och trampar runt på tusen namngivna gator i Oslo. 

Allt annat beskrivs lika utförligt: affärerna, stadens tusen hus och villor, prång och vägstumpar. Det kan likna korvstoppning, en utförlighet som inte fullt ut betjänar berättelsen. Men möjligen har Oslobor ett annat intresse för de här forna, lokala förhållandena. 

Boken skulle förresten lätt kunna förvandlas till en film om nationens öde under några viktiga år, till en norsk version av "Kvarteret Korpen" – i ofärdstid. 

"De ovärdiga" är också en bildningsroman. Det som händer de unga under de där våldsamma åren bestämmer också deras utveckling. På samma sätt kan man säga att också de vuxna ”ombildas” av hur de förhåller sig till ockupanterna och sin nästa – när de sedan måste leva med sina handlingar.

Norge blev under kriget ett fattighus och ett kösamhälle där varor var svåråtkomliga. Men de fem pojkarna bryter sig in i övergivna överklassvillor och plundrar dem på mat och sprit och plockar också till sig konst och vapen. Dyrbarheterna säljer de till svartabörshajar, hela tiden rädda för angivare. 

Carl undrar om också tyskarna är rädda. Olav, den äldste av pojkarna, blir torterad och upptäcker sedan ”ett nytt organ i sitt eget inre”, en opålitlig svaghet, en sorts rädsla. Men alla är rädda, även om den rädslan ser olika ut.

Men krig gör också folk ”ovårdade, obildade och oangenäma”, tänker Aron, som flyr till Sverige och lämnar fru och tre barn i Oslo. 

Carl är berättelsens nav, den vars tankar vi får mest inblick i.  Men mycket av det han möter är otydligt, dolt eller förträngt och förblir oklart och svårtytt. 

Ett par trådar som ligger både före kriget och följer upp det som då hände tråcklas in i den här episka väven och berättelsen gör ett lite splittrat intryck. 

Vi får till slut möta Carl på äldre dagar när han talar om sitt arv till barnen. Man kan nog utgå ifrån att det inte blir någon ny svit av den här berättelsen.