NY BOK
Bernardine Evaristo
Flicka, kvinna, annan
Översättning: Niclas Nilsson
Albert Bonniers förlag
Kreativitet kan ju ta sig överraskande uttryck. Punktlösheten hindrade inte henne från att erövra 2019 års Booker-pris, den första svarta kvinnan som fått det stora priset.
Hon får det för en 440 sidor tjock roman som snarare är poesi än prosa då punktlösheten tvingar fram täta radfall. Den kan också liknas vid en novellsamling, för den handlar om tolv brittiska kvinnoöden under 100 år, fyllda av vardagsrasism och homofobi. Eller egentligen inte, för Evaristo har förmågan att sockra detta till synes tunga ämnesval med humor och överraskande vändningar. Det blir nästan lite feelgood.
Ramhandlingen är en övre medelålders svart kvinna, en dramatiker som efter ett långt yrkesliv lyckas med ett drama som får stort genomslag. Till premiären på Nationalteatern kommer hennes släktingar och gamla bekanta, tidigare kärlekar av båda könen och tillfälliga förbindelser, i alla åldrar. Evaristo låter oss stifta bekantskap med tolv av dessa och med människorna i deras omgivning. Det blir levnadshistorier som vävs samman. Ibland känns det som lite för många historier för att hålla läsaren fången.
Det tar ett tag att komma in i berättelsen och berättelsens ram med teaterpremiären är inte helt lyckad, känns lite för konstruerad, men sedan väntar flera fängslande kapitel. Det blir en nyansrik inblick i vardagsrasism i Storbritannien under 100 år. Bernardine Evaristo är så stilsäker, ofta rakbladsvass och samtidigt som avslappnat roande. Det blir lysande.
Ett synnerligen läsvärt kapitel är om Bummi, nigerianskan vars dotter Carole kommer in på ett fint universitet. Hon tar examen och Bummi lagar den nigerianska grytan ”i hopp om att hennes dotter nu när hon tagit sin examen skulle återvända till sin riktiga kultur och rentav äta med händerna”. Det gör inte Carole, men mamma Bummi hoppas att hon ska få en respektabel nigeriansk make.
Så blir det inte heller, ingen nigeriansk man. I stället en brittisk vit man från överklassen. Det nigerianska släktledet bryts, men Bummi överlever motgången: ”hon önskar att hennes mamma levde och fick uppleva hennes nya liv/se mig nu, mamma, se mig nu”. Hennes fruktan över att barnbarnen kommer att bli nästan vita är över.
Till slut sätter Bernardine Evaristo punkt, efter sista ordet i epilogen, då läsaren vant sig vid punktlösheten.