Okej, fort: vilken film?
”Ung flicka drömmer sig bort till en fantasivärld befolkad av låtsaskompisar, förmodligen för att fly verklighetens motgångar. De imaginära invånarna är kanske baserade på verkliga individer i hennes närhet, och tillsammans måste det typ övervinna något slags symboliskt hinder. Äventyret slutar i triumf, men sedan vaknar hon och det visar sig att allt bara var hittepå. Eller var det…?”
Ja, Precis! Drop dead Fred från 1991, med Phoebe Cates och Rik Mayall, är det ju! Eller möjligtvis åttiotalsklassikern Labyrinth, med en ung Jennifer Connelly och David Bowies blygdkapsel i huvudrollerna.
Fast beskrivningen stämmer ju i och för sig ganska ordagrant in på Trollkarlen från Oz också, så det är definitivt en legitim gissning. Eller, för den delen, valfri Lewis Carroll-tolkning. Eller – SPOILERS AHEAD – Krakel Spektakel, då.
Inget illa menat alltså. Jag påstår inte att detta synopsis är stulet eller ens lättjefullt att använda sig av. Snarare skulle ja vilja kalla det beprövat. Vi vet alla att det är en hållbar grund att bygga en barnfilm på, och allt som återstår är att utsmycka sagovärlden med nog färgstarka karaktärer. Och sådana finns det ju gott om i Krakel Spektakels förlaga.
Filmen följer Annabell Olsson. Hon är irriterad på att de nytillkomna trillingsyskonen själ all uppmärksamhet under familjesemestern. Men så får hon av sin farmor i uppdrag att besöka en magisk värld och utföra ett magiskt uppdrag. Att rädda trollkarlen som förvandlade sig till ett glas lemonad – och drack upp sig själv.
Annabell spelas av Lea Stojanov, som gör ett fantastiskt jobb. Hennes fantastiska entourage – och då främst Anton Lundquist i titelrollen – är också imponerade i sina absurda roller. Och det är verkligen ungdomarna (ungdomar i den breda bemärkelsen ”alla under 30”) som bär Krakel Spektakel. De vuxna skådespelarna (vuxna i den inkorrekta bemärkelsen ”alla över 30”) tillför inte filmen mycket alls.
Eller, ja, Klungan är ju alltid kul – och tre av dem dyker upp längs Annabells väg – men samtidigt är de betydligt mindre kul här än i sina egenförfattade skruder. Och Henrik Dorsin som ”Kejsaren av Kina”? Vad är grejen med det?
Självklart finns det dock mycket mer positivt att nämna. Scenografin, till exempel. Samhället Allemansland byggs till stor del upp i 2D, med imponerande enkla DIY-kulisser . Regissör Elisabet Gustafsson citerar influenser som Georges Méliès och Buster Keaton – och de märks. Allt är väldigt snyggt. Kostymerna, kulisserna, koreografin. Kanske mer än någonsin då resan når det hipstriga torget i Annorlunda, där cafégästerna har glasögon på bakhuvudet, bär mustasch oavsett kön och äter varm glass.