Ett riktigt äckligt mästerverk

Duo nöjes Mariana Vnuk har sett årets mest hyllade svenska film.

Foto: Triart

RECENSION2013-12-06 10:16
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Tidigare i veckan hölls det tionde filmkonventet i Luleå, där ett av ämnena som togs upp var filmens äkthet. Och i en tid där ingenting egentligen är omöjligt och där allt känns mer och mer svävande, är frågan om denna äkthet inte är mer angelägen än någonsin. Just där träffar Anna Odell mitt i prick.

Anna Odell gjorde sig omskriven med filmen Okänd, kvinna 2009-34701 – hennes slutarbete för kandidatexamen på Konstfack. Filmen innehåller bland annat den scen som fick stor uppmärksamhet och som kritiserades hårt, där Anna själv spelar en psykotisk och självmordsbenägen kvinna på Liljeholmsbron. Under inspelningen av denna, hämtades hon av polis och togs in på den psykiatriska akutmottagningen på S:t Görans sjukhus. Varpå hon dagen efter avslöjade att hon var frisk och att det hela rörde sig om ett elevarbete på Konstfack.

Då ville Anna Odell visa på samhällets syn på psykisk sjukdom, och synliggöra maktstukturer inom vården. Ett arbete hon på ett sätt fortsätter med i Återträffen.

I filmen får vi följa Anna (som återigen spelar sig själv) på en klassåterträff. 20 år har gått sedan 9 C gick skilda vägar och uppfattningen om hur denna skoltid förlöpte, har man minst sagt olika uppfattningar om. Även om filmen är fiktiv rakt igenom, bränner det ändå till lite extra just på grund av denna historias dokumentära stil. Första delen av filmen – som hela tiden utspelar sig i den lilla lokalen där festen hålls – är en lång, jobbig och fenomenalt agerad scen som inleds med att Anna Odell lägger fram sin minst sagt förjävliga upplevelse av skoltiden. Det är så nära, naket och välstuderat det går att komma den åtråvärda verkligheten. Kan man tänka sig. För just detta tar Anna upp i den andra delen av filmen, då de gamla "klasskompisarna" återigen ställs mot väggen i en än mer dokumentärlik stil. Frågan om vad som skulle hända om man sa det där man i allra flesta fall inte gör, är så snyggt hanterad att jag häpnar. Anna Odell balanserar dessutom farligt nära den gräns då det hela tenderar bli kletigt. Men som om det är med flit, faller hon inte över. En enda gång.

Återträffen har tokhyllats och faktum är att detta är den mest kritikerrosade svenska film sedan betygssystemet infördes 2007. Och jag kan faktiskt inte påminna mig om att jag sett en film som så utan omsvep visar den äckliga gruppdynamik och de sjuka maktstrukturer som råder inte minst inom mobbing. Skickligt. Mycket skickligt.

DRAMA

ÅTERTRÄFFEN

Med: Anna Odell, Sanna Krepper, Henrik Norlén.

Regi: Anna Odell.

Speltid: 1 tim 28 min.

Åldersgräns: 11 år.

Betyg: 5