TEATER
Jernbanan
Manus: Dag Thelander efter Sara Lidmans romansvit
Bearbetning och regi: Bobo Lundén
I rollerna: Andreas Anterot, Amina Avdic, Henrik Gustafsson, Jakob Hultcrantz Hansson, Mattias Kågström, Sonja Lindblom, Ellenor Lindgren
Västerbottensteatern
Det gör västerbottningarna rätt i. Lidman skildrar kampen för att få en järnväg ”oppåt marka” och just nu gäller det att få fart på byggandet av den kustbana som de nordligaste länen gick miste om när Didrik styrde och ställde som sockenordförande i Lillvattnet.
Didrik trodde på det som skulle bli stambanan genom övre Norrland, att rikedom skulle komma med tåget och att Lillvattnet skulle bli ett nytt Paris. Så blev det inte, banan blev inte slutet för fattigdomen, de som redan var rika i dessa fattiga glesbygder blev ännu rikare.
Det blir ett musikaliskt drama under två timmar och 25 minuter, ett kraftprov för de sju sjungande skådespelarna. Det gäller inte minst Jakob Hultcrantz Hansson som har huvudrollen som Didrik och han fyller rollen så väl. Det gäller också Ellenor Lindgren i rollen som Hagar.
Egentligen blir det också ett kraftprov för publiken för dramatiseringen gapar över lite för mycket. Pjäsen hade vunnit på att en del scener hade krympts eller strukits. Det gäller främst i andra aktens slut där dramat egentligen är över, men där det fortsätter med upprepningar.
Musiken har komponerats av Per Wickström och han har valt de rätta tonerna för det är knappt man lägger märke till något. Ofta är musiken intensiv, dramatisk och det krävs i ett sceniskt drama, men där finns också de stilla partierna, lika nödvändiga. Det är däremot inte de våldsamma krevaderna redan innan rallarna börjar spränga. Det blir för mycket.
Dag Thelander fick uppdraget att skriva manus, att återge Didrik Mårtenssons minnen av järnbanetiden där han sitter på Långholmen och ser tillbaka på Lillvattnet. Han har dömts till straffarbete för förskingring av statliga medel i affärer med sliprar, som i pjäsen kallas ”syllar”. Han är en bitter man och det hjälper inte att han fick åka i det första södergående tåget på järnbanan, för det blev till riksfängelset i Stockholm.
För regi och bearbetning står Bobo Lundén, som också regisserade Västerbottensteaterns uppsättning av ”Musikanternas uttåg” efter Per Olov Enquists roman. Det blev också ett något tungfotat drama och kännbart i det Sara kulturhus vars teatersalonger inte har de bästa stolarna.
Scenografin är lysande. Caroline Romare har hämtat både från fängelsemiljön och Lillvattnets handelsbod och utan att bli övertydlig.