Ny bok
Annie Ernaux
En flickas memoarer
Norstedts
I Annie Ernauxs storverk, den fenomenala tidsmaskinen, "Åren" fanns hon själv bara med som en obetydlig bifigur. I sin nya bok "En flickas memoarer" handlar däremot allt om henne själv, den flicka hon var för bortåt sextio år sedan. Ernaux utforskar en avgörande händelse: när hon för första gången låg med en man.
Enaux har försökt glömma det hon då upplevde men traumat har ständigt dykt upp igen, i dagböcker och skrivprojekt, i tankar och analyser. Nu ger hon äntligen ut en memoarbok om sin erotiska debut.
Minnet är "en hejdlös rekvisitör" och vill göra texten till "en film utan innebörd", noterar Ernaux och det skymmer därmed flickan. Det är en av tusen synpunkter som handlar om själva skrivprocessen. Ernaux uppehåller sig nämligen genomgående vid de svårigheter det innebär för henne att ta sig in i den där flickans psyke och kropp.
Det finns ju viktigare spörsmål än de skrivproblem man har under arbetet med en bok. Och man utgår väl ifrån att de är någorlunda lösta när boken ges ut. Själv tycker jag att de här metatexterna tynger framställningen.
Flickan är socialt oerfaren och kommer från en liten håla där hon var allmänt uppburen, en liten prinsessa med läshuvud, dotter till en butiksägare. Nu längtar hon efter stora världen och en passionerad kärlek, det hon läst om i romaner och dikter.
Sommaren 1958 är hon ledare på en ferieskola. Bland de andra lärarna möter hon H som blir hennes förste älskare. Om det nu är rätt ord. Det som sker mellan dem liknar mer en betäckning, ett överfall utan minsta spår av förförelse eller ömhet.
Redan nästa dag blir flickan övergiven av "älskaren". Men det märks inte i hennes brev. "Jag låg en hel natt med chefsledaren... och med en av idrottslärarna dagen därpå", skriver hon till vännen. Tonen är närmast triumferande. Och där och då undrar man hur de där nätterna kunde sätta så livslånga spår.
Men hon får snart rykte om sig att vara lösaktig, något av en vandringspokal. De andra lärarna hånar och mobbar henne.
Stilistiskt är det en svårhanterlig bok. På samma sätt som Ernaux varvar kommentarer och referat slår hon ständigt in förklaringar, förtydliganden och resonemang i nästan varje stycke. Gestaltning och analys korsar varandra och läsningen blir stundom rätt labyrintisk.
Memoarer saknar ofta det golv av rimlig självkritik som genren kräver. Men här finns hur mycket som helst av den varan. Jag tycker nog att Ernaux dömer den flicka hon var hårt, ja nästan skoningslöst.