Ensam rävhane söker hona

Han dansar ensam i vardagsrummet, kanske i ett av de där husen ner mot älvkanten på vägen mellan Luleå och Jokkmokk - ett av de där husen där det lyser svagt från fönstren i den stilla i snöblåsten. Och man undrar:
- Vem bor där?
Det skulle definitivt kunna vara Lennart och hans mamma Vera. Tillståndet är statiskt. Han är ungkarl och hon änka. Allt är väl mer eller mindre dött, eller i närheten av döden, förutom Lennarts längtan efter kärleken.
På internet finner han Russian Loveline. "Register for free" och finn kärleken! Nummer 254 är Irina Kolombovna, söt kvinna med rosa läppstift från det kalla
Murmansk. Förväntningarna stiger.
Hon ska komma på lördag med sin son Kolja.

Riksteatern är det som reser runt med denna dystopiska skildring av glesbygdens ungkarl. Vi har till och med äran att se bygdens son Göran Forsmark i huvudrollen. För ett antal år sedan turnerade han ju flitigt med monologen Mannen från Malmberget. Det här blir nästan som Mannen från Malmberget II med Ingrid Wallin som medspelare. Möjligen kan man slänga in en annan ungkarlstragedi - Norrbottensteaterns pjäs Man ska ju vara två - i samma skokartong, lägga på locket och skaka om. Ut kommer sedan Ensam rävhane där all längtan vajar i granskogen utanför köksfönstret.
Han heter alltså Ensam rävhane på nätet där han fiskar en kvinna att dela all sin romantik med. Men glesbygdens existentiella tomhet ekar. Man anar snabbt att det är något lurt med alltihop, som en olöslig ekvation. För han är ingen konsult med hästfarm, ingen omtänksam man med Dostojevskij vid kvällslampan. Han är bara en förkrossad, medelålders ungkarl som fortfarande bor hemma hos mamma, och den mest avancerade litteratur han läser är Biltemakatalogen.
Nu skulle ju det här kunna avfärdas och förpassas till avdelningen för kalla schabloner från norr. Men trots det faktum att vi också sett den här sagan förut i olika tappningar, så är jag ändå ganska tagen. Göran Forsmarks beskrivning av denne ömklige och ensamme Lennart känns verklig. Det är tragikomiskt i många stycken, men samtidigt mycket allvarligt. Problematiken finns och Lennart borde tillerkännas något slags människovärde, fastän han bara är en ensam man.

Relationen mor och son blixtrar till och är mycket träffsäker och komisk den med, dessutom lätt att känna igen sig i. Men trots kärleken han ger mamman blir även detta ett slags ensamhetens återvändsgränd.
Och trots de tiotusentals kronor Lennart spenderar på vackra ryska flicka så blir det förstås ingenting av Irina på Russian Loveline heller. Allt är en bluff. Förmodligen existerade hon aldrig annat än som agent åt en rysk lurendrejare. Och hade jag nu varit Lennart hade jag förmodligen frågat om inte nån hade ett kraftigt rep att låna ut. Sedan skulle jag gått ut i skogen och knutit fast en ögla i någon av de där granarna som står och vajar.

När jag sitter där och beskådar detta kammardrama föds en tanke:
Alla kvinnor runt omkring denne Lennart visar ingen som helst respekt. De lånar pengar av honom, men betalar inte tillbaka. De skvallrar om honom, gör narr av hans längtan. Och på något sätt är ju även mamman tämligen likgiltig. Och "Irina from Russia" grät sina krokodiltårar i telefon och lurade Lennart att skicka mer pengar.
Kvinnans obarmhärtiga själviskhet och totala brist på empati när den är som värst, det blev vad denna pjäs handlade om för mig där jag satt och gömde mig i salongsmörkret.
Att man rätt ofta kvider av skratt gör inte saken sämre.
Det finns fortfarande chans att se pjäsen då ensemblen nu styr kosan mot Jokkmokk för en föreställning nu under måndagskvällen. Efter irrfärder söderut kommer Ensam rävhane sedermera även till Överkalix och Gällivare i februari.