Ossler, Pelle Ossler. Det är nu länge sedan han kunde definieras som Wilmer X gamla gitarrist, han har varit Thåströms sidekick minst lika länge, men framförallt är han soloartist. Jag får Stas till hans sjätte platta, men han verkar rätt mycket i periferin, det kan mycket väl ha dykt upp skivor jag inte känner till. Musikaliskt, ljudbildsmässigt, rör han sig alltjämt i en tämligen mörk och glest befolkad värld. Iggy Pops och David Bowies Berlin och Skriets, Conny Nimmersjös och Thåströms Norden.
Och emellanåt, som i Stas starkaste låt Fåglar faller, The Cures Pornography. För övrigt en av få låtar där Ossler verkligen glänser som gitarrist. Å andra sidan är han antagligen bäst i världen på att inte spela gitarr. På att låta den ligga och rundgångsbrumma hotfullt i bakgrunden. Jag menar verkligen det. Det är kanske det svåraste som finns, att inte spela gitarr och få det att låta absolut nödvändigt.
Det här är en skiva om hjärtesorg, om hur ett förhållande går sönder. Och sådana skivor har ju gjorts tidigare, minst sagt. Inte för att det gör att skivan, eller ämnet, tappar i relevans. Men är det någonstans den förlorar lite skärpa så är det i vissa textrader. Det blir lite klyschigt, lite nödrimmigt. Men det gäller å andra sidan nästan alla män över, säg 35, som skriver om det här. Som att orden för detta är nya, och aldrig tidigare använda. På sätt och vis och paradoxalt bidrar detta till trovärdigheten. Och här skulle man förstås kunna lägga in en brasklapp om skilsmässoskivor och patriarkatet i stort. Men det vore ju att slå in en öppen dörr.
För att inte tala om att det skulle förringa det högst personliga allvar, den högst personliga sorg, som denna skiva dryper av. Och det vill jag verkligen inte göra. Eller, nä jag vill inte. Men jag måste ändå säga något om hur tråkigt att män födda på 70-talet och tidigare inte har lärt sig uttrycka sina egna och unika känslor mer eget och unikt.
Visst kan jag säga så utan att anklaga Ossler för att vara banal? För det tycker jag absolut inte.
Dessutom, en sak till, producenterna Cristian Gabel, Micke Herrström och Ossler själv verkar ha lyssnat en hel del på Serge Gainsbourgs radikala sångcykel om Melody Nelson, från 1971, det hörs inte bara i den franska kvinnorösten i avslutande Partisanen, utan det är något än mer övergripande. Som för att verkligen understryka allvaret, och kanske på sätt och vis även perspektivet. Det är ytterst respektingivande.