NY BOK
Stina Ekblad
Här brusar strömmen förbi
Weyler förlag
Hon har orden i sin makt och det hade hon redan som barn. Speciell var hon och hon skrev och skrev. Då ville hon bli författare, men författardrömmen slocknade efter refuseringsbrevet från förlaget. De gav henne efternamnet Enblad, som om enen skulle ha blad! Då blev Stina upprörd och hon blev skådespelare.
När hon nu som 66-åring skriver sin memoar, som det står på omslaget, blir det lika sparsmakat. Memoar i entalsform, inte memoarer. Hon är sparsam med att lämna ut sig och det blir nästan lite brist på folk i hennes memoarliv. Det får stanna vid mamma, pappa och lillasyster i Österbotten samt de kända scenmänniskor hon stiftat bekantskap med under karriären.
Hon är formad av sitt Österbotten, det svenskspråkiga landskapet i Finland. Hon beskriver hur hon lider av den österbottniska blandningen av självöverskattning och mindervärdeskomplex: ”Vi är tistlar, gråbo, fibblor, mållor, maskrosor. Slitstarka och dugliga, i munter avsaknad av stil och finess”, men det är väl ändå att ta i när det gäller Stina Ekblad.
Hursomhelst vill hon ut i världen och vi får följa hennes väg till scenen och hur hon får uppleva livet som skådespelare på olika språk. Redan som 17-åring bär det av till Danmark och efter en period i Tyskland är det hemlängtan till det svenska språket som lockar. Genombrottet blir en monologföreställning av Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” och hon anställs av Stockholms stadsteater.
Den som söker pikanterier i teatervärlden har inte så mycket att hämta ur Stena Ekblads bok. Hon skriver om skådespelare och regissörer, om det som har varit bra och det som varit dåligt. Filmvärlden tycker hon är enfaldig efter rollen som rättsobducent i ett antal Wallanderfilmer. Nej, klassiska verk framförda på teaterscenen ska det vara och med bra regissörer. Hon ger Ingmar Bergman stort utrymme i boken och hon gillar också Anders Ek, Lennart Hjulström och Staffan Valdemar Holm. Mötet med polske regissören Andrzej Wajda blir inte lika lyckat.
Ekblad beskriver hur de stora klassiska dramatikerna förädlat henne som skådespelare, helst Shakespeare men också Strindberg, Ibsen, Euripides, Sofokles och Almqvist. Där finns också en mera okänd dramatikers verk, japanen Yukio Mishimas ”Markisinnan de Sade” i en uppsättning av Ingmar Bergman. Minnet av den ”ligger fortfarande och glöder som en rubin i mitt inre smyckeskrin”.
Det är så kristallklart uttryckt av en scenisk ordmästare.