NY BOK
Catherine Raven
Räv och jag. En ovanlig vänskap
Översättning: Meta Ottosson
Norstedts
Författaren Catherine Raven, med passande efternamn för den svenska utgåvan, väntar ett bra tag innan hon låter räven närma sig hennes boning där ute i vildmarken i Montana. Men då faller hon pladask. ”Han stannade på en armlängds avstånd och lyfte blicken för att möta min. Vid hans vänstra överläpp dinglade en bit av en mussvans.”
Räven förefaller inte attraktiv, men då ska läsaren komma ihåg att Catherine är doktor i biologi och att hon inte så ofta umgås med människor. Hon gör bara undantag då hon i sin vetenskapliga gärning möter studenter och lärarkolleger. Vardagen tillbringar hon ensam i sin ensliga stuga i skogen där djuren och växtligheten fyller hennes tid. Så hon faller för räven med mussvansen i munnen och han blir hennes vän i ensamheten. Hon ser ingen fluga på sitt såriga knä, känner ingen lukt, ser bara de två bärnstensfärgade ögonen.
Nu blir det ingen direkt solskenshistoria. Bakgrunden är tragisk. Catherine har känt sig ensam så länge hon kan minnas: ”Ibland kändes det naturligt för mig, som om jag med mitt psyke bara passade att leva som ensamstående.” Hon flyttar hemifrån när hon är 15 år. ”Jag är övertygad om att ni kan föreställa er hur det är att leva tillsammans med människor som inte tycker om en. Otrevligt men uthärdligt.”
Pappan är våldsam, behandlar henne föraktfullt. ”Jag ville inte ha barn, jag vill inte veta om du någonsin får barn, och jag är inte intresserad av hur det går för dig”, säger pappan vid ett av de få samtalen. Hon konstaterar att hans inställning till henne har gått ut över hennes känslomässiga mående och hennes förhållanden.
När hon flytt hemmet träffar hon honom aldrig igen och det dröjer årtionden innan hon träffar mamman. Det beskriver hon som en perfekt brytning. Catherine gör en framgångsrik akademisk karriär och gillar att umgås med människor, men är urdålig på att bygga relationer. ”På samma sätt som jag alltid har varit ensam, har jag aldrig känt mig ensam”, konstaterar hon innan mötet med Räv, när han en dag närmar sig henne och lystet ser på den stora flugan som med god aptit äter av blodet på hennes såriga knä.
Sedan återkommer Räv regelbundet till hennes hus. Hon läser varje dag högt för honom ut boken ”Lille prinsen” av den franske författaren Antoine de Saint-Exupéry. Hon vill inte berätta för sina akademikolleger om förhållandet med den unga räven. Hon förmänskligar ju ett djur! Men djuret gör det lättare för henne för att umgås med människor.
Catherine Ravens roman är krävande. Läsaren bör gilla ämnet biologi. Den som likt recensenten inte är förtjust i denna vetenskap känner en övermättnad på växter och djur.