Ni kommer att tänka på Timbuktu första gången ni hör Albin Gromer. Om ni inte redan har hört honom, förstås. För han har inte bara samma skånska dialekt utan även samma angreppssätt till texterna i sina låtar. Och de har förstås jobbat ihop. Men nu när den kopplingen är avklarad kan man konstatera att Albin Gromer står helt på egna ben - där det ena benet står i electronica och det andra i soulig pop. Och han balanserar på de båda benen riktigt bra.
Albin Gromer har varit omskriven längre och "alla" har väntat på debuten. Man undrar varför det har dröjt så länge. I sina mest tillgängliga stunder låter Albin som en något svårare Oskar Linnros. Andra skulle hitta likheter med Christian Walz och här finns flera låtar som förtjänar bli riktiga radioplågor under våren, inte bara i P 3.
Jag skulle nog ha önskat mig lite mer electronica och kanske lite mer vässade texter, men det är randanmärkningar.