TEATER
Barnen från Frostmofjället
Pjäsförfattare: Mats Kjelbye efter Laura Fitinghoffs bok
Medverkande Kristine Gulbrandsen, Erik Kaa Hedberg, Tomas Isacsson, Karin Paulin, Maria Pontén, Anna Åsdell, Roger Storm, Martin Sundbom, Peter Armitstead Åström.
Regi Michael Cocke
Premiär 16 februari på Norrbottensteatern
I pjäsen efter den klassiska barnboken ger sig fem föräldralösa syskon ut på en lång vandring över fjället för att hitta en bättre tillvaro. Med på färden är geten Gullspira.
Snön yr i vinden. Det är mörkt och kallt. Det är 1860-talets nödår och svält i norra Sverige, i en tid då barn såldes på auktion.
Storebror Ante tar hand om sina småsyskon. Tillsammans leker de bort kölden, hungern, och rädslan för vargen. De möter godhet och empati, men även svek och förakt. Skräcken känns in i märgen när några sammanbitna personer ur Fattigförsörjningskommittén dyker upp, effektfullt svartklädda med mörka glasögon och raska kliv.
Det är en berättelse i ständig rörelse med ljud, ljuseffekter och tempoväxlingar. En enkel men funktionell scenografi möjliggör snabba förflyttningar till nya miljöer. Ibland blir det både spännande och otäckt, samtidigt ligger humorn nära till hands.
Samtliga medverkande går in och ut i sina olika roller med samma energi. Karin Paulin tar kommandot över både barnaskaran och föreställningen redan från start som den ömsom skönsjungande, ömsom bräkande geten Gullspira. Martin Sundbom gör lysande tolkningar av såväl gårdshunden som den gamla hushållerskan.
För den vuxna publiken känns musiken som den stora behållningen. Så många stämningsfulla melodier, så mycket guld dessa strupar bär på.
Men föreställningen är i första hand för yngre, med en del flams och stora gester.
Det blir en lång vandring för barnen från Frostmofjället. Och resan känns lite snårig även i salongen.
Frågan är om den yngre publiken kan behålla intresset under en mer än två timmar lång föreställning. Kanske är det därför det plockas in nutida referenser som Tiktok och annat, som förtar en del av stämningen. Mycket ska avhandlas mot slutet. Det blir lite spretigt, lite abrupt, som om tiden plötsligt blev för knapp.
Ändå är det är en vacker berättelse om en syskonskaras utsatthet, men som finner styrka i varandra. Om syskonkärlek så stark att den även vet när det är dags att släppa taget, och om att finna sin egen väg. Huvudsaken att man inte vänder om.
Allt blir inte som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå.
Efteråt yr snön mot den blåsvarta kvällshimlen utanför teaterhuset i Norra hamn i Luleå. Lite väcker det känslan av att vara på vandring över Frostmofjället.