NY BOK
Ingeborg Arvola
Kniven i elden
Översättning: Marianne Mattsson
Albert Bonniers förlag
Därpå upptäckte man att de ändå levde, ja så länge man läste om dem, de uppstod i böckerna. Man glömde att de var borta och de blev samtida.
Så är det förstås fortfarande med historiska romaner. De berättar om dem som inte lever men vi läser liv i dem.
Och nu är det 1859. Brita Caisa Seipajärvi skidar från hembyn i finska Lappmarken med sina två söner. De tre är på väg till den norska ishavskusten. Där ”kokar det av lodda och fisk” i vattnen, har hon hört.
Det blir en strapatsrik resa med dagstemperaturer på ”minus tolv eller däromkring”. Det är Brita Caisa som berättar och vi får snart en känsla av att sitta med runt lägerelden i tältet på kvällarna och lyssna till hennes röst.
Hon är – och förblir – mycket talför och ofta slår beskrivningarna över i noggranna instruktioner, det hela kan emellanåt likna en handbok i överlevnad.
Brita Caisa har tidigare haft ett förhållande med en gift man och bestraffats av kyrkan för skörlevnad, ett minne som ständigt plågar henne. Nu är hon på jakt efter en trevlig och skötsam karl, en som har båt och hus och ”gärna fin sångröst”. Hon tänker aldrig mera återvända till hembygden.
Historien berättas i drygt 135 ofta rätt korta avsnitt, stilen är mustig, färgad av landsändan och tiden. Dialogavsnitt, där inte alla ord är begripliga, varvas med betagande naturbeskrivningar, drastiska förlopp följs av snabba porträtt och bakgrunder i ett flöde som har sin egen rytm.
Men Brita Caisa står hela tiden mitt i det dagliga, allt det som måste göras och det är inifrån de sysslorna som historien berättas.
På resan till Norge kommer en sjuk karl i deras väg. Brita Caisa ser att han drabbats av kallbrand, sticker kniven i elden (som ju boken heter) och skär i honom. Operationen slutar väl. Men jag är egentligen bättre på djur, meddelar hon.
Det blir en lång och krokig resa. De stannar till hos en gammal bekant och hjälper honom med vårbruket. Jag måste lära dem allt, klagar bonden. Det är något liknande med Arvola. Hon vill nog lära oss mer än vi riktigt kan ta till oss, som hur man slaktar och tar vara på en ren, hetseldar en bastu och botar depressioner.
Ändå är det god framåtrörelse i denna folklivsskildring där människor från olika hörn med olika seder och bruk möts och försöker samsas.
De kommer och går, det är hög mänsklig genomströmning. Alla dem hon stöter ihop med blir utförligt beskrivna. Det är som när man samtalar med mängder av folk på ett kalas och genast glömmer vad de heter.
Namnbruket skiftar dessutom, liksom språken. Och alla de gårdar och ägor man passerar beskrivs ingående.
Brita Caisa är en okuvlig människa. Det förvandlar också berättelsen till en sorts hjälteepos där bragderna handlar om att klara det vanliga livet och de våldsamma påfrestningarna i detta nordliga inferno.
Brita Caisa är inte det minsta rädd för människor, inte ens för män som skjuter efter kvinnor med hagelbössa. Hon är vackrare än alla andra kvinnor och också mer intensiv, hon står så nära livskrafterna. Men det blir som sist när passionen åter slår till. Mannen är gift.
Så äntligen kommer de fram till de norska fiskevattnen. De får mer torsk än någon kan minnas. ”Ett berg av fisk vällde ner i båtarna” och Brita Caisa ”stod till knäna i fisk från tidig morgon” och rensade ständigt.
Berättelsen blir kanske för bred. Det handlar om markträtor, förtal, bruk och hävd, tragedier, bråk i familjer, ren-stölder, hor, varsel, barnens lekar, förhandlingar på tinget, slagsmål och så vidare. Jag tycker efter hand att allt för mycket redovisas.
Så småningom blir det ett triangeldrama där glödande passion ställs mot lång och trogen kärlek och det i ett samhälle där lagarna förbjuder och brännmärker fria förhållanden. Fortsättning lär följa i svitens nästa del. Tre sådana är tydligen planerade.