Tomas Andersson Wij har till dags dato bara drabbat mig låtvis – med undantag för artikel-antologin som utkom härom året. Den drygt 10 album tjocka katalogen har, tyvärr, ofta slagit mig som en ogenomtränglig vägg av pretentiös vuxenrock.
Ser man fram emot nästa Tomas Andersson Wij, då kan man bara vara en 40-årig pappa i jeans och kavaj, har jag tänkt. Eller så har man kollat på Så mycket Bättre. Fånerier, jag vet, men så kan en hjärna fungera när rädslan för sval gitarrock slår till.
Att ta sig an honom live är något annat. För att fatta mig så kärnfullt det bara går; det är den ultimata introduktionen till Tomas Andersson Wij. Jag tror att jag har fankretsen med mig när jag säger han befinner sig på toppen av sin karriär just den här våren.
Utan att likställa honom bredvid hans uppenbara idol Bob Dylan så har fansen alla har sin högst egna relation till Andersson Wijs ordrika rock. Och eftersom jag själv inte har hittat in i hans agnostiska värld av tillbakablickar och minnen är det som om melodierna inte heller biter.
Kan vara därför som kvällens covers gör störst intryck, till exempel "Så mycket bättre"-tolkningarna som gifter sig fint med resterande låtlista. Uno Svenningssons "I en annan del av världen" gör jobbet, i en snyggt pumpande version. Men det är den bortglömda Sven-Ingvars-sången "När solen färgar juninatten" som lyser starkast ikväll.
För ett fan av Andersson Wij torde det här var ungefär så bra det kan bli. Han behärskar Stora salen med råge, och vet till punkt och pricka hur man bygger upp en konsert. Men det är i artigaste laget, och till synes med ambitionen att ge publiken ett komplett livepaket med rock, samt text och väl genomförda mellansnack.