En berättelse från kriget som griper tag i läsaren

Att uppleva krig är att röra sig mellan två storheter: liv och död. Allt annat är underordnat; den ständigt närvarande döden gör livet avskalat och funktionellt.

En soldat med cykel vid korsningen av Rovakatu och Hallituskatu (Regeringsgatan) i nordfinska staden Rovaniemi som ligger i ruiner efter tyska bombningar under andra världskriget 1944.

En soldat med cykel vid korsningen av Rovakatu och Hallituskatu (Regeringsgatan) i nordfinska staden Rovaniemi som ligger i ruiner efter tyska bombningar under andra världskriget 1944.

Foto: Suomen Kuvapalvelu/TT

Recension2022-09-26 06:07
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

NY BOK

Petra Rautiainen

Ett land av snö och aska

På svenska på Norstedts 2022

Ursprungligen utgiven 2020 på finska under titeln “Tuhkan piiretty maa”.

Jag behöver mat – inte tacos eller thaimat eller fläskkotlett. Jag behöver kläder – inte Fjällrävenjacka eller Gants cashmeretröja eller Lindexbyxor med stretchig midja. Jag kan sova på ett smutsigt magasinsgolv – bara jag får skydd.

I krig konfronteras människan med hunger, förnedring, kroppsfunktioner (eller bristen på), livsfara, rädsla. Men möter också en stark närhet till livet. Livet blir naket och intimt. Fyllt av begränsningar, som andra sätter upp.

I Petra Rautiainens bok “Ett land av snö och aska” sugs läsaren till tiden runt krigsslutet och vi befinner oss i nordligaste Finland. 

Perspektivet är framförallt tolkens, Väinös. Han arbetar i ett läger i Enare inom förintelseenheten “Einsatzkommando Finnland”. Året är 1944 och Finland är ännu lierat med Tyskland. Det finska folket tjänar fosterlandet i den nazityska arméns läger. Inkvarteringsförhållandena är olidliga. Men mitt i alltsammans pågår ändå ett slags vardagsliv. Kärlekshistorier, vänskapsband, närhet till naturen. En del fångar medverkar i lägrets teaterensemble, men just den här föreställningen måste arbetas om eftersom en av skådespelarna avrättats dagen före.

Nazisterna härskar i landet och deras mål är en "uppfräschning" av befolkningen. De strävar efter arisk renhet. Den som är lierad med nazisterna, arbetar för Saken. Även om man är finländare. Och undersökningsmaterial hittar man bland krigsfångarna. Samer, judar, romer, homosexuella, oavsett nationalitet.  Sådana hör inte hemma i det framtida Stor-Finland. I lägret pågår en verksamhet som alla vill glömma, särskilt när kriget är slut.

Tyskarna förstår hösten 1944 vartåt kriget barkar hän och överger värdlandet Finland med “den brända jordens taktik”. Även fånglägret i Enare förstörs och lämnar nästan inga spår.  

Kriget tar slut. Återuppbyggnaden av landet tar vid och de som genomlevt kriget skingras som agnar för vinden. En ny skola öppnar i Enontekis, och Inkeri är en av de nya lärarna. Hon letar efter sin make som försvann under kriget och som kanske befann sig i lägret i Enare. Människors vägar korsas och mycket blir uppdagat. 

Hur gör man så omskakande och viktig information till skönlitteratur? Det är det Rautiainen lyckas med. Genom boken flyter en underström av glödhet lava. Läsaren förstår allteftersom vad lavan består av. Det är själva berättandet som tar tag och går in i läsaren. Skulle jag tvingas att nöja mig med att läsa en enda bok under ett år – vilket Gud förbjude – skulle det bli denna.