En av de säkraste filmerna att satsa Oscarspengar på just nu är Steve McQueens upprörande och välspelade 12 years a slave. Filmen bygger på den sanna historien om Solomon Northup. Han är en fri svart man som lever ett stillsamt liv med sin familj i New York på 1850-talet. När hans fru och barnen reser bort lär han känna några män som erbjuder honom arbete. Men allt är en fälla och han blir kidnappad och såld som slav i Louisiana, utan möjlighet att kontakta familjen eller förklara vem han är.
Han får rådet att bara ligga lågt för att överleva. "Men jag vill ju leva", säger han, omtöcknad av sin mardrömslika situation.
Huvudrollen spelas av den hittills inte så välkände Chiwetel Ejiofor och ta nu ett ögonblick och lägg det namnet på minnet. För hans prestation som mannen som får kämpa under värsta tänkbara förhållanden, är fantastisk. Sedan får man ta och lära sig Lupita Nyong'os namn, för hennes filmdebut som slaven Patsey är inget annat än sensationell.
En stark poäng i filmen är att hur hårt de manliga slavarna än hade det, var det än värre för de kvinnliga.
För tredje gången (efter mästerverket Hunger och den mycket bra Shame) har McQueen återigen också givit sin musa Michael Fassbender en präktig roll att bita i. Han spelar en sällsynt vidrig plantageägare och en lite sämre skådis än Fassbender hade lätt slagit över och bara gjort karikatyr av denna piskälskande sadist till man.
Till skillnad från Quentin Tarantinos skildring av slaveriet i Django unchained från i vintras tar den här filmen på allvar i magen. Vad Steve McQueen så skickligt lyckas förmedla, med ett brett tilltal men fortfarande med sina långa tagningar där bildspråket blir viktigare än det talade, är det verkligt bisarra i slaveriet. För att inte tala om rasism. Värt hur många Oscars som helst.