Åsa Söderqvist kommer ut ensam på scenen och ställer sig lugnt vid sin synth. Hela hennes uppenbarelse skriker "jag bryr mig inte" men den avtrubbade inledning visar sig bara var starten på en enda dryg axelryckning.
När basisten Lina Molarin Eriksson kommer in blir det direkt en tempohöjning och hennes energi lyfter konserten på nolltid. Men även här är det den allvarliga minen och axelryckande attityden som står i fokus. De ser ut som de där coola tjejerna som är för tuffa för att tycka något är roligt – som de skitungar de är – och tvingas göra rockiga poser för att det ingår i jobbet. Precis som när morsan tvingade mig att spela tvärflöjt inför släkten på jul, jag gjorde det men alla såg nog att jag helst bara ville sluta och struntade i om jag spelade fel.
LÄS MER: Musikens makt invigdes med brandtal
Men det är någonting med ShitKid som är alldelens underbart. Hela tiden finns känslan att vad som helst kan hända på scenen – eftersom de inte bryr sig.
Molarin Eriksson hoppdansar med ett likgiltigt ansiktsuttryck, slår basen på synthen och står på knä lika ofta som hon står rakt upp. Tidigt under konserten drar Söderqvist upp kjolen, torkar sig i skrevet med en handduk och kastar ut den i publiken. Eller egentligen hamnar den bara en bit fram på scenkanten, men hon orkar inte göra ett nytt försök. Det blir en axelryckning bara.
De har mickstativ i knähöjd för att kunna sitta ner och sjunga, de avbryter låtar när de fått nog och tittar på varandra för att se vad den andra ska hitta på för sjukt härnäst.
LÄS MER: Lamix siktar på Europa
ShitKids musik har kallats för "antimusik" och med tanke på hur slarvigt och axelryckigt allt sker är det en ganska bra benämning. Men det är inte bara musiken som är anti, de verkar tycka att det mesta i tillvaron är rätt obetydligt. De bjuder verkligen på något annorlunda och i vissa stunder är det så bra och speciellt att jag bara vill se ShitKid resten av mitt liv. Men andra stunder blir det ganska tröttsamt och jag önskar mest av allt bara att de skulle spela riktigt tight och vackert någon gång.
Låtar som "Oh me I´m never" och "All my fears" har bra driv i sig medan "Favourite thing" och "Yooouuu" blir extra långsamma när den lugna musiken spelas av så trötta ögon.
LÄS MER: Cartoon Girlfriend har bara börjat
Jag älskar ShitKid för vad de gör. Men jag hade verkligen älskat att höra om de emellanåt kan göra något annat än att spontankasta ut oljud.