NY BOK
Ann-Helén Laestadius
Straff
Romanus & Selling
Tillhörighet ger styrka och visas genom språket, val av kläder, vilka seder som följs. Vid högtider kommer gákti – kolten – på. Pojkarna bär sin diehppegahpir – tofsmössa. Flickorna sin beccegahpir – spetsmössa.
En annan sed har varit att följa en bortgången bybo till jordfästningen i ett långt begravningsfölje med ett femtiotal bilar som i sakta mak kör genom byn. Främst den svarta likbilen med kistan. Åskådare stannar upp, står stilla och visar sin respekt. Bara begravningsföljet är i rörelse.
Men tillhörigheten har en baksida också. Den som inte följer reglerna, kan bli utstött. Den som väljer en annan väg, ses som en svikare. Eller, i bästa fall, som en som vågat.
Sammantaget var byalivet i norra Lappland inte alls dumt. Riktigt bra, faktiskt. Men, den som skulle kunnat vara den bästa av världar, dolde något problematiskt.
När barnen blev sju år gamla skickades de till nomadskolan och deras liv förändrades för alltid. De små barnen flyttade hemifrån, för att leva på internat. Bara en sån sak. De fick lämna allt, till och med sitt språk – gollegeila – samiskan. Istället måste de lära sig ett nytt: svenska. Samiska namn försvenskades och lilla Anne-Risten blev Ann-Kristin.
Oftast hamnade barnet i ett gott kompisgäng, medan ett fåtal blev skolkamraters mobboffer. Men hur skolgången blev, avgjordes framförallt av vem som var husmor. En husmor med en sadistisk ådra kunde förstöra livet för barn. Även om den övriga personalen kände omsorg om barnen räckte det inte långt. Det krävs mycket godhet för att uppväga en enda människas ondska.
Oftast kunde husmor utöva sina böjelser ifred, eftersom ingen ville berätta om vad som hände. Det finns många orsaker till tystnad. En är förmodligen skammen. Att vara den som är utsatt skapar osäkerhet. Kanske är jag värd misshandeln? Kanske får han skylla sig själv? Barn, liksom vuxna, pratar inte om det värsta som drabbar dem. Men det värsta lever kvar i hjärtat, glöms aldrig och följer ofta med till nästa generation, och nästa.
Den röda tråden i boken är att förhålla sig till oförrätter. Ska jag hämnas? Eller förlåta? Öga för öga, tand för tand – eller vända andra kinden till?
I romanen ”Straff” tar Ann-Helén Laestadius med läsaren till Sopperotrakten från tidigt 1950-tal till mitten av 1980-talet. Genom berättelsen får vi följa fem skolkamrater, var och en tydligt utmejslad som en person med olika kvaliteter. Särskilt dialogerna har ett underbart flyt. En rörande och berörande berättelse som går rakt in i hjärtat.