Filmskaparen och regissören Judd Apatow har gjort en 137 minuters berättelse om den trasige, unga mannens resa mot självrespekt och den efterlängtade känslan av att tillhöra någonstans. En berättelse som hade kunnat kortas ned till 60 minuter utan att tappa någonting.
Scott (Pete Davidson), 24, går på antidepp, har en ADD-diagnos, spenderar sina dagar med att röka på i sin kompis källare, bor hemma hos sin mamma och vill satsa på konsten genom att bli en tatueringslärling. Han driver runt utan att kunna stava till "ansvar", ältar sin pappas död som skedde när han var sju och ligger emellan åt med sin bästa kompis Kelsey (Bel Powley). En relation som han håller hemlig, trots hennes invändningar och önskan om mer. “Det kan bli konstigt" och "du förtjänar någon som är bättre än mig”. Är det en beskrivning av filmkaraktären eller alla emotionellt otillgängliga 20-någonting snubbar som frånsäger sitt känslomässiga ansvar i nära relationer?
Det är just det som är slår en inledningsvis, filmen känns rätt i tiden och med små referenser till "me too", "slide into my dm:s" och "catfish" som gör att konversationerna känns äkta och hämtade ur en konversation från ungdomsgänget i bordet bredvid.
Nästan hela första halvan går ut på att skapa sig en bild av Scott och bli irriterad på hans självömkande och oron han sprider över sin omgivning. Hans syster (Maude Apatow) och mamma (Marisa Tomei) försöker lyfta honom med roller som överskiner Pete Davidsons prestation, något som gör att det är dem som håller mig vaken.
Vändningen kommer när Scotts mamma träffar brandmannen Ray (Bill Burr). Relationen skapar till en början stora barriärer mellan de två männen, men när Scott får ansvaret att ta hans barn till skolan når filmen en ny dimension. Hur mycket jag än försöker förneka faktumet, blir jag svag och min cynism släpper sakta när den vilsne killen tar barnen i händerna och skapar en genuin relation till dem. Något som gläntar dörren till Scotts resa mot värme och samhörighet, och filmens faktiskt sevärda minuter.
Men den känns platt större delen av tiden med onödiga scener som oförklarligt tar plats och utan att skapa ett engagemang för hur det går för Pete Davidsons karaktär, något som annars brukar vara det huvudsakliga drivet att se klart en film.
Filmen är en amerikaniserad samtidsskildring av 90-talister och det finns en del igenkänning att hämta hem om du tillhör den skaran, men det börjar bli tröttsamt med gestaltningen av den psykiskt labila mannen som ursäktas och får upprättelse gång på gång i populärkulturen.
Vem porträtterar kvinnorna i den trasige mannens omgivning och påverkan han har på dem?