EMD tolkar hits från 90-talet. Ett evenemang som säkerligen skrivs av som en inplanerad sågning i de flesta kritikersammanhang. Men något händer på pojkbandets konsert i Kulturens hus på lördagen.
Två unga tjejer på andra rad får ögonkontakt med Danny Saucedo i bråkdelen av en sekund under trions genomförande av Haddaways låt "What is love".
Danny blinkar och skjuter sen av det där snea busleendet. Tjejerna stirrar storögt på varandra och exploderar i ett fullkomligt fyrverkeri av känslor. Resten är historia som man brukar säga.
Jag inser att jag förmodligen bevittnar tjejernas absolut första genuina musikupplevelse.
Och det går varken att förringa, håna eller såga. Det går inte att skriva av.
Det är nog tamefan den finaste känslan som kan infinna sig. När ett fan förlorar sig själv under två timmars tid tillsammans med sin idol.
Det är upplevelser som skapar oförglömliga minnen och det där speciella förhållandet med musiken.
För EMD bär ett stort kors på sina axlar. De uppfostrar nästa generations musikälskare.
För trots den koreograferade glädjen, den oändliga balladkavalkaden, stämsången och pojkbands-sträcka-ut-armen-i-luften-stopp-jag-är-kär-i-dig-girrrrl-gester, så är det roligt. Det är väl ändå grunden för en bra konsert.
Och EMD bär sitt kors med stolthet. Till skillnad från andra band som hellre äts upp av sitt eget navelskådande än att behöva flörta med yngre målgrupper.
Danny, Erik och han vars namn börjar på M är även riktigt bra underhållare. Inte en ton sitter fel. Alla dansstegen är på plats.
Trots små skavanker från livebandet så fortsätter i showen i stormsteg.
I slutakten sjunger Danny, som har trions klart starkaste lyskraft, sin låt "In the club" som om han faktiskt vann melodifestivalen.
Om tio år kommer de två tjejerna säkert stå i regnet på en lerig åker och känna samma känsla igen. Inför vem som då är Sveriges nya Håkan Hellström.
Tacka då EMD för det.