Frida Hyvönens konsert lyfter ordentligt, men det är först i slutet.
Men allra först ut på scenen är faktiskt en överraskning i form av förbandet Veden bestående av Sandra Wasara Hammare och Nicolai Almgren. Det låter ganska exakt som man tänker att ett indieband från Kiruna och Umeå ska låta, men med endast en elgitarr som komp så blir det lite väl avskalat.
Energinivån höjs några välbehövliga hack när Frida Hyvönen gör entré på scenen i en teatralisk långklänning och med matchande musiker vid sin sida.
Väl vid flygeln inleder hon kvällens spelning med "A Funeral in Banbridge", ett smart val som både skakar lite liv i den något stela publiken och visar upp Hyvönens briljans som textförfattare. I mellansnacket varnar hon publiken för att de som inte gillar att hoppa mellan svenska och engelska kanske kommer att få uppleva lite fredagstortyr. Jag har ofta svårt för artister med vacklande engelskt uttal, men när låtarna framförs live och hennes röst inte längre ligger längst fram i produktionen så stör det mig mindre.
Frida Hyvönens främsta styrka är hennes novelliknande texter som målar upp bilder och berättelser helt omöjliga att värja sig emot. I kombination med hennes både starka och sköra röst blir det så vackert att man borde baxna, men det vilar nån slags märklig stelhet över kvällen som gör att det är svårt att riktigt sugas in. Kanske är det på grund av ett ouppvärmt band som möter en ouppvärmd publik, men jag tror ändå att spelningen hade tjänat på att flyttas till Lilla Salen för en intimare stämning och närmare känsla. När gitarristen Anna Bergvall byter instrument till harpa på vackra 14 at 41 (som handlar om hur Frida träffar sin kärlek artistkollegan Christian Kjellvander på Lollapalooza) så höjs dock stämningen i salen.
Under fredagen fick Frida Hyvönen vara första soloartist på Kulturens hus stora scen efter restriktionerna. Men enligt recensenten kanske det hade varit ett bättre val att ta sig an den mindre scenen.
Men det är inte förrän det börjar närma sig slutet och Hyvönen framför låtarna "New Vision" och "Sex" efter varandra som det lyfter ordentligt. Här är instrumentala partier som med fördel skulle kunna förlängas och verkligen låta bandet ta plats. För bandet är fenomenalt. Jag misstänker att det kan vara lite turnépremiärsnerver som gör att dynamiken mellan Hyvönen och hennes musiker inte riktigt hittat hem än, jag känner att det finns potential för mycket mer. Anna Lund är lysande bakom trumsetet, och är som alla trummisar underhållande att titta på. Ida Lindberg på keyboard körar som en ängel genom hela setet, och när hon börjar vissla i låten "Sex" så skapar det en sån ASMR-ig ljudbild att det går rysningar över min skalp.
Efter två extranummer i form av Hyvönens kanske största hit "Terribly Dark" och den episka "Fredag morgon" ställer sig publiken till sist upp och applåderar. De verkar ha överlevt den utlovade fredagstortyren.