Lördag strax efter klockan 21. Melodifestivalen pågår som bäst på TV. Men i Lilla salen på Kulturens hus är det – i jämförelse – som i ett annat universum. Inte bara är det helt schlagerfritt – det är mörkt, för att inte säga becksvart.
Nicole Sabouné och Henric de la Cour har slagit sina påsar ihop för en turné. Hon, som lite överraskande startade sin karriär i floppande TV4-programmet The voice. Han, som mer eller mindre kultförklarad frontfigur i 90-talsbandet Yvonne och senare också Strip music.
Först ut är Nicole Sabouné med purfärska debuten Must exist i ryggen. Och den lilla skara som tagit sig hit, ett 50-tal, nickar sig igenkännande genom de 60 minuterna. Ljudet är på topp och Sabouné låter jävlart exakt som på skivan – om inte bättre.
Radiosuccéerna I surrender och Conquer or suffer håller högsta klass och är också de som river ned flest applåder.
Sedan är det Henric de la Cour. Jag såg Jacob Frösséns dokumentär om sångaren precis innan årsskiftet, om hur sjukdomen cystisk fibros påverkat honom. Den var tung – och gav en bild av det svårmod de la Cour till stor del omger sig av.
Denna afton gör han inget undantag. I vitt nedblodat linne och den karaktäristiska svarta tuppkammen, till tunga elektroniska beats, inleder han sin turné här i Luleå. Andra soloplattan Mandrills släpptes i höstas och det här smärtar så där som bara melankolisk synt kan.
Henric de la Cour är, i egentligen all sin enkelhet, mycket effektfull och berörande. Det här må vara stundtals tungsint, men ändå allra mest vackert.