NY BOK
Rumaan Alam
Lämna världen bakom dig
Översättning: Christian Ekvall
Bonniers
Då dyker George och Ruth upp, de som hyrt ut villan till familjen, ett svart par i 60-årsåldern. Strömmen har gått i New York och nu flyr de till sitt sommarhus och flyttar efter en del förvirring in där, i källaren.
Så ser spelöppningen ut i amerikanen Rumaan Alams roman "Lämna världen bakom dig".
Det är en svår situation. Ändå lyckas de här främlingarna hitta ett sätt att leva samman ganska snabbt. De skapar en sorts vardag mitt i katastrofen och så fungerar det säkert, också i mycket pressade lägen.
Problemet med boken är att Alam blir övertydlig. Man märker det när berättaren går ut och in i människorna och korvstoppar texten med förklaringar och förtydliganden.
Det är, för att bruka en bild, som om författaren blir två, dels en som återger handling och dialog, dels en annan som hela tiden faller den förste i talet i akt och mening att komplettera och förklara. De två talar nästan i mun på varandra.
Clay kör vilse med sin bil, barnen är på upptäcktsfärd i skogen, George och Amanda kallpratar om sina yrken och Ruth lagar mat när alla plötsligt hör ett våldsamt ljud som går rakt in i dem, följt av en väldig tryckvåg. Var det en kärnkraftsolycka? En missil som slog ner? En åskknall? De vet inte.
Men läsaren får då och då besked om vad som pågår i New York. En person som fastnat i en hiss kommer aldrig mer ut, meddelar berättaren till exempel. Och när Archie drabbas av tandlossning inser man att han är strålskadad. Läsaren är alltså mer informerad än de i romanen.
För de fyra i villan "vet inget om världen". I stället planerar familjen att återvända hem. De tror att allt är som vanligt igen, att strömmen och vardagen är tillbaka i New York.
Berättelsen blir mer angelägen när dramatiken tätnar. Jag tycker ändå inte att människorna riktigt får liv i detta trevande, dystopiska kammarspel. De plockas sönder men är rätt schablonartat tecknade och paniken ändrar inte så mycket på den saken.
De sex befinner sig i en fruktansvärd situation men jag blir ändå inte så uppskakad som jag hade väntat mig. Att jag ändå blir så pass berörd beror på att ämnet är så laddat.
Statsmännen tycks ju ha styrt rakt in i elden. Men de i villan har inte en tanke på konflikter och storpolitik. Men när Clay och George besöker en granne har denne plockat fram sin bössa.