NY BOK
Malte Persson
Undergången
Albert Bonniers förlag
Säkert som en följd av de nästan omöjliga kraven hamnar han emellanåt i närmast studentikosa vändningar, som när han rimmar "backanter" med "pantertanter" eller "bestrålas" med "ögonhålas". Hjalmar Gullberg, vår kanske störste, sene rimsmed, gjorde ofta samma halsbrytande kliv mellan högstämda och närmast banala ord.
"Undergången" innehåller tre paket med vardera 22 sonetter som handlar om att allt levande försvinner utan att lämna några spår. Även "Lethe, glömskans flod, ska glömmas", konstaterar Persson. Den sortens förtätade paradoxer vimlar det av i samlingen.
I dikt efter dikt räknar han upp allt som ska utplånas: språket, minnena, ensamheten, själen, sagorna, de döda tingen, de sånger "som gav poeter mat vid fursteborden", alla överjagen, och så vidare.
I den sista sviten börjar Persson i vår egen tid och backar sedan bandet, från pandemin till Bing Bang, i en ofantlig, omvänd, 64 sidor lång krönika på blankvers. Allt som hänt drar förbi, politiska, ekonomiska, ekologiska och andra förlopp, "orkaner, oljespill/opinioner".
Rätt som det är finns det en miljon noshörningar i Afrika, kärnvapnen monteras ner, muren är borta och judarna i Europa lever. Det låter som en bättre värld, men snart finns inte heller antibiotika, transistorer eller kvinnlig rösträtt.
Efter 26 sidor är det dags för Sokrates att tömma giftbägaren. Tio sidor till och neandertalarna har ännu inte mött våra förfäder ("ett smart och pratigt, klent och spinkigt släkte").
Så är vi framme vid förmänniskorna, precis som vi ska de "gå runt och leva utan särskilt syfte". Texten vimlar av sådana spetsiga formuleringar och liknar bitvis ett grundlärt kåseri. Det blir en mycket spirituell genomgång, en baklängeshistoria som i hög grad pekar på våra försuttna möjligheter och felval.
Persson är språkakrobat och mitt i den plågsamma berättelsen om hur allt går förlorat sitter man där och gnäggar åt de många virtuosa rimmen. På något sätt lyckas poeten också foga in vetenskapliga termer och annat knaggligt gods i metern. Man vaggas genom årmiljonerna.
Jag är alltså djupt imponerad av "Undergången". Samtidigt tycker jag att den kolossala svartmålningen är för omfångsrik; det blir dryga 170 sidor undergångsskildringar, en del omtagningar och ett dödligt perspektiv som också dödar en del av läslusten.