Drivet och fängslande om 1970-talets flyttlasspolitik

Kanske är Marie Lundström först när hon väljer att skildra det 1970-tal när Norrland dränerades på ung arbetskraft. Hennes romanfigur har namnet Eva och vi får lära känna henne efter 19 år i det Stockholm hon hamnade i efter de första 19 åren i Piteå.

Marie Lundström skildrar flyttlasspolitiken, hur den upplevdes av 1960-talets barn som lockades söderut med fördelaktiga ekonomiska villkor för att fylla vakanserna i Stockholms vårdapparat.

Marie Lundström skildrar flyttlasspolitiken, hur den upplevdes av 1960-talets barn som lockades söderut med fördelaktiga ekonomiska villkor för att fylla vakanserna i Stockholms vårdapparat.

Foto: Viktor Fremling

Recension2023-02-21 06:07
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

NY BOK

Marie Lundström

Alla måste söderut

Wahlström & Widstrand

Det blir en skildring av nutid och tillbakablickar, om vännerna som också till större delen lät sig skickas söderut av AMS, den myndighet vars förkortning förvandlades till Alla Måste Söderut.

Berättaren Evas far blev en del av flyttverksamheten som anställd hos Arbetsförmedlingen och ”fyllt dagis och huvudstadens sjukhem med tröstande armar från ställen som Arvidsjaur och Varuträsk” och ”lockat iväg begåvningar, gett bort människor till södern.”

Marie Lundström är likt bokens huvudperson uppväxt i Piteå och drog söderut i vuxen ålder. Därför känns hennes skildring äkta. Om människorna som drog söderut har det skrivits för få skönlitterära skildringar.

Vid 38 års ålder bor bokens Eva ensam i en etta och har ett välbetalt arbete i ett privat företag. Hon är expert på att lära näringslivsfolk och andra hur man genomför möten. Det är en bit från den första tiden som blöjbytare och rumptorkare i åldringsvården.

De 19 åren i Stockholm har förvandlat Eva, men liksom generationskamraterna så är hon kluven. ”Vi saknade något vi inte hade, men hoppades få. Och nog fick en del av oss jobb vi inte hade kunnat drömma om uppe i norr. Ändå längtade vi upp”.

Några av kamraterna återvänder norrut, men när de sedan återses är de kulturella främlingar för varandra, som när barndomskamraten Susanna kommer på besök. Hon lämnade universitetet och hamnade på Ica i Piteå. ”För dig är jag ett misslyckande, sa hon lugnt. Någon som flyttade tillbaka och blev någon du aldrig skulle vilja vara”.

Eva ser inte Susanna som misslyckad. Hon återvände till Piteå, gifte sig och fick barn. Själv beskriver hon sig som barnlös, arbetsnarkoman, tunn av allt jobb och vet inte längre hur hon pratade. ”När jag var med henne, kom dialekten min tillbaka. I övermorgon på väg till jobbet skulle den, utan att jag bestämt mig för det, försvinna igen”.

Evas förbindelser har varit lösa, men vid 38 års ålder träffar hon en gift man, 53 år gammal och med två barn och en hustru som inte vill släppa taget om sin vänsterprasslande man. Det blir ett komplicerat förhållande med den nya kärlekens exhustru ständigt närvarande.

Marie Lundström är en driven berättare och en skicklig persontecknare. Hennes prosa är lätt att ta till sig, inga språkliga egenheter som stör läsningen. Hon har också förmågan att göra fängslande dramatik av vardagslivet.