Anne B. Ragde är en mycket kompetent manusförfattare, och det är med närmast vördnad man läser Berlinerpopplarna eller En kall dag i helvetet. Den här kompetensen har Ragde använt även här, men i en mer genrebetonad skapelse.
Det finns ingen djupare psykologisk avsikt med Nattönskningen som helt enkelt är vad den handlar om: Ingunn lever loppan, men vill bättra på sig, och i den dramaturgiska vändningen möter hon Alex. Några vändningar till och Ingunn är snart socialiserad in i ett mer normaliserat relationsmönster.
Ragde är oerhört driven när det gäller att föra handling framåt i en bok, och denna är inget undantag. Det finns inga luckor i berättelsen, inget dödkött och inga onödiga utvikningar. Men det goda hantverket räcker förstås inte för att det ska bli en väldigt bra bok.
Man kan läsa Nattönskningen som underhållning, men leta inte efter några djupare plan i den. Kanske de kommer i Ragdes nästa bok.