TEATER
Ibsenkalas
Hedda Gabler och Ett dockhem
Pjäsförfattare: Henrik Ibsen
Översättning: Klas Östergren
Skådespelare: Maja Runeberg, Therése Lindberg, Jonas Hellman Driessen, Roger Storm, Erik Kaa Hedberg, Erica Karlefjärd Green
Regi: Rasmus Lindberg
Scenografi: Mona Knutsdotter
Norrbottensteatern, scen 2
Premiär lördag 10 oktober klockan 15
Den norske dramatikern Henrik Ibsens kanske mest berömda pjäser ”Hedda Gabler” och ”Ett dockhem” hade premiär under samlingsnamnet ”Ibsenkalas”. De spelas i samma scenrum, och av samma ensemble.
Trots olikheterna har pjäserna många gemensamma beröringspunkter: starka kvinnoporträtt, fångenskap och frigörelse. Det finns hemliga dokument, förälskelser, svek och självbedrägeri. Det är humor och spänning, dramatiskt och tätt.
Att se dem direkt efter varandra ger en extra dimension åt upplevelsen. Intressant är också att beskåda hur skådespelarna tar sig an sina diametralt olika roller i pjäserna, vilket är en bedrift i sig. Maja Runeberg förvandlas från en blixtrande Hedda Gabler som äger rummet med sitt utspel, till den väna och färglösa fru Linde i ”Ett dockhem”. Therese Lindberg rör sig smidigt mellan den grånade tant Julle, den aningslösa Thea Elvstedt, och den till en början naiva Nora som växer i styrka.
Som centralgestalter gnistrade Maja Runeberg och Therese Lindberg i sina tunga rolltolkningar av Hedda Gabler och Nora. Men hela ensemblen bjöd på en gedigen arbetsinsats och ett skickligt sampel hela kvällen igenom.
Ett extra omnämnande förtjänar också Erica Karlefjärd Green, praktikant från Teaterhögskolan i Malmö, för sina roller som hembiträdena Berthe och Anne-Marie, som ger en extra twist åt föreställningen.
I två berättelser från slutet av 1800-talet går det att dra paralleller ända fram till vår tid. Detta är dramatik när den är som bäst.
Det kändes som ett djärvt experiment att bjuda in publik som skulle tillbringa sex timmar i sträck på teatern en lördagkväll. Men med ett så välskrivet manus och skådespelare som överträffade sig själva blev det ett njutbart maraton och en sällsam uppvisning i teaterkonst.
Klassikerkvoten på Norrbottensteatern uppfylldes med råge, men gav också mersmak. Låt inte publiken vänta 45 år till nästa gång.