NY BOK
Carolina Setterwall
Allt blir bra
Bonniers
Då skrev Setterwall en biografisk roman om det som hade hänt, den såldes till ett tjugotal länder och blev en internationell succé. Nu är hon tillbaka med en mer traditionell skilsmässoroman, "Allt blir bra".
John finner snart en ny kvinna, behåller huset och relationen till de två barnen medan Mary, måste "omvärdera sig själv, sina val och sitt liv", meddelar förlaget i sin baksidestext. De låter som något man hört förr.
Det dröjer länge innan de två säger något om separationen till Fredrika som är tioårsåldern och Victor som är två år yngre. Men det året åker John till fjällen med barnen medan Mary njuter av att vara ensam hemma och drömmer om Hans som hon har en flirt med på jobbet.
De har bestämt vad de ska säga till barnen men det blir ändå inte så. Det finns en dynamik i konflikten som tar över. De kan se att motparten har sociala sidor som de beundrar men också sådant kommer bort i det där eviga ställningskriget.
John har egentligen lätt för att leva, stortrivs i vardagen och är delägare i en firma. Mary var när de möttes en bildskön flygvärdinna men har nu en kontorstjänst på flygbolaget. Nu vill hon förverkliga sig, som den slitna glosan lyder.
Debutromanen fick sin dramatik av att berättelsen hela tiden svängde mellan då och nu. Scener före makens död övergick i scener när han inte längre var vid liv. I den nya romanen uppstår en viss dramatik när berättaren skiftar perspektiv mellan Mary och John. I det ena kapitlet får vi följa John, i nästa Mary.
Setterwall dammsuger deras liv och återger ingående vad de tänker och känner. Allt kommer med, också det som är rätt trivialt. Det färgar också personbeskrivningen.
Livet är ju ofta trivialt men texten själv får inte bli trivial. Där hamnar man ändå då och då, tycker jag. Stundom liknar deras tankar och dialoger det småprat som når oss genom de lättare kanalerna i radion.
Här finns väl kanske samma förmåga att se och avbilda allt i detalj som i sorgeboken men det stämningsläget var ju ett annat och det finns inte lika mycket dramatiskt stoff i den nya boken.
Spännande blir det alltså inte men det är kanske fel eller omöjligt att göra det småskurna storslaget. Det är också vad Mary vid något tillfälle tänker: så ovärdiga och genanta våra samtal blir.
Det i sin tur hänger samman med att de två är oärliga mot sig själva och därigenom också blir oärliga mot dem de möter och sina närmaste.
Så rullar det på: husaffärer, ekonomiskt trassel, ny logistik, trätor om julklappar till barnen, nödlögner, trassel med helger, prassel på kontoret, en ny kvinna, alkoholproblem, ensamhet, sladdbarn, arbetslöshet, nya separationer, cancer.
Språket ligger så nära vardagen man kan komma, liksom dialogen och miljöbeskrivningarna. Det handlar om det som förr kallades diskbänksrealism.
Den som stjäl intresset i den här processen är Fredrika. Båda barnen vill inget hellre än att föräldrarna ska flytta ihop igen. Men Fredrika breder ut sig, tar ständigt till tårarna, spionerar, blir allt misstänksammare och väljer tidigt sida i konflikten.
Man blir säkert på många sätt en sämre människa under en svår skilsmässa, mer elak, hämndgirig och sårad. Allt det där kartlägger Setterwall noggrant. Men jag märker att jag emellanåt börjar tröttna på Mary och John - ungefär som de själva tröttnar på varandra.
Varje skilsmässa är naturligtvis unik. Samtidigt är ju konflikterna så väl kända att de kan verka söndertjatade. Å andra sidan belyser Setterwall nästan lexikalt det vardagliga och personliga elände som en separation och oviss nystart skapar.