NY BOK
Louise Glück
Meadowlands
Översättning: Stewe Claeson
Rámus
Det du gjort "med din besvärliga kropp" bör man "inte diskutera i dikter", påpekar Penelope inledningsvis. Hon är gift med Odysseus och bor kvar på hemön när han ger sig av till kriget i Troja (och blir ensam med sin kropp i 20 år).
De två, samt hans älskarinna Kirke och sonen Telemachos bildar en kvartett som dryftar sina livsval. Samtidigt belyser de antika figurernas tankar och dispyter det som händer i ett krisande äktenskap i vår egen tid. Där handlar det om lågmälda men bittra gräl mellan makar, två som i sin vardag sårar varandra.
I de 48 dikterna kan man i nära hälften se att de handlar om eller involverar de grekiska förebilderna. Men nutid och antik kan ligga så nära varandra att de glider ihop och är svåra att skilja åt. Först när vi i en dikt möter greker vid en strand förstår vi att scenen är hämtad från Iliaden. I andra dikter blir vi kvar i Troja eller på Ithaka. Då är det vi som får ta dikten in i vår egen tid.
Det finns mycket självförakt och självkritik i dikterna: "alla kan skriva om lidande / med förbundna ögon. Du borde visa / folk mer av dig själv; visa dem din hemlighållna / passion för blodigt kött."
Fast i just den här samlingen finner man nog ovanligt mycket av Glück själv, genomkorsad som den är av bikt, personliga analyser och inre uppgörelser: "om jag känt mindre skulle jag vara en bättre människa", kan diktjaget erkänna. Moralen tar stryk när stora känslor är inblandade.
Tonen är ändå egendomligt lätt, vardaglig och fylld av vitsiga och ironiska formuleringar. Trots att Glück hanterar de antika figurerna så självsvåldigt går hon egentligen inte utanför de realistiska ramarna.
Versen är fri, rösten som inlånad från samtal och rannsakningar, stilen så nära det vårdade talspråket man kan komma. Radbrytningar är det viktigaste stilmedlet medan klang och rytm spelar mindre roll i Glücks poesi.
Nio dikter är större, fristående liknelser. På samma sätt är det som händer paret i den antika berättelsen en sorts liknelse och belyser det havererande äktenskapet i diktjagets eget liv.
I Glücks dikter ser man inte många metaforer. Men där finns mängder av oväntade skiften och fördjupningar. Särskilt sluten kan komma oväntat, som de sista orden i en klassisk novell. "En gång betraktar vi världen, i barndomen. Resten är minne."