NY BOK
Freke Räihä
Skisser ur det finska, det ödsliga skånska, ja från Västerbotten
Smockadoll Förlag
Utöver det är Räihä verksam som översättare, kritiker och skrivlärare. "Skisser ur det finska, det ödsliga, ja från Västerbotten" är hans artonde bok och beskrivs av förlaget som hans ”mest utåtriktade och berättande”.
Efter att ha läst den 46 sidor långa diktsamlingen tre gånger står det dock klart att bara för att ett verk är utåtriktat och berättande betyder det inte att det för läsaren upplevs som inbjudande och begripligt. "Skisser ur det finska, det ödsliga, ja från Västerbotten" är nämligen för mig svår att förstå. En snäll tolkning av det är att verket kan ses som ett bevis på att det finns erfarenheter vi faktiskt inte kan läsa oss till. Att poesin är mer komplex än att jag som är litteraturvetare, kritiker och van diktläsare alltid förstår den. Eller som Räihä själv skriver:
Det finns så många saker som inte går att fånga med ord.
En rad som jag för övrigt läser som en parafras av ”det finns så många saker man inte kan förstå” från "Mumintrollets visa" av Tove Jansson.
Och just parafraser finns det väldigt gott om i verket. En av de tydligaste är från Bo Setterlinds ”Döden tänkte jag mig så” (eller ”Odalmannen och lille harpalten” som den ibland heter). En dikt som ofta syns i dödsannonser och som blivit parafraserad av många fler än Räihä. Här tänker inte diktjaget på döden som att vara en harunge som vaggas i bondens korg, utan som att blunda tills det gråa blir svart nog. Att diktsamlingen handlar om döden är tydligt till och med för mig.
Det ligger i förlustens natur att vara oåterkallelig.
Förhållandet till den bortgångne är komplicerat. Diktjaget känner på samma gång saknad och svek. Den cementerade bilden av frånvarande fäder är förmodligen det som gör att jag läser den döde som diktjagets far.
"Skisser ur det finska, det ödsliga skånska, ja från Västerbotten" handlar också om naturen och skogen, vilket kan läsas både bokstavligt och metaforiskt.
Trädets fulla storlek ses från marken. / Stigen är inte synlig när jag går den.
Och:
Jag tror dig när du säger att det finns en annan skog.
Återkommande är träden, oftast tallar, som skymmer eller inte skymmer skymningen och som har ett mätbart avstånd mellan sig.
Nej, jag kanske inte förstår allting. Men att uppskatta dikter trots att vi inte helt begriper dem är också något som ligger i poesins komplexitet.