Det är som ett slag i magen. Ett sånt där som en dubbelviks av. Tappar andan av. Och som en blir liggande av, för att en ger upp.
Jag är inte alls beredd när jag slår på gamle Masshysterisångaren (och Luleåfödda) Robert Hurulas solodebut. Singlarna Sluta deppa mig och 22 har visserligen imponerat men samlat så här, tio kampsånger på rad, är det ren magi.
Första varvet jag lyssnar på Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för är i en bil på E4.an, någonstans mellan Ö-vik och Umeå. En sol som är på väg ned. Himlen lite lätt rosa. Och så tallarna som svischar förbi. Vi kommer längre och längre bort, eller närmare och närmare. Det går inte riktigt att avgöra men ont gör det. Jätteont.
För så känns det. Hurulas ärliga röst, det raka, enkla och många gånger självklara – det är som att trycka på en knapp. Det blir kaos. På ett bra sätt (tror jag). Det är längtan, utanförskap, frustration och kärlek. Stockholm vs Norrbotten. Och det är rader som biter sig fast. Ja, precis som Håkan. Men minst lika mycket som Matti Alkberg. Utan att på något sätt ta ifrån Hurula att han är i en klass för sig.
Bäst är Allt ska försvinna, 22, Jag ville glömma dig och Skjut mig med fantastiska "lova att skjuta mig om jag nånsin blir som dom". Och det här är en platta som definitivt kommer ligga i toppskiktet när året lider mot sitt slut. Trots lite mycket gnissel på sina håll.