1976 i San Francisco gjorde The Band sin hyllade avskedskonsert - The last waltz. 36 år senare gör Svartöns blues tillsammans med musiker från Skellefteå en hyllningskonsert. Stora salen är i det närmsta fullsatt.
Skellefteåbon, och där jämte karln som producerade föreställningen i Skellefteå förra året, Thomas "Linge" Lindgren har en skön och avslappnad kontakt med publiken. Han presenterar mässingorkestern och de bjuder på The shape I’m in. Jag räknar till femton personer på scenen samtidigt.
"När man bodde i Skellefteå på 70-talet, tänkte man att däruppe i Luleå är de bestämda. Och jäkligt röda" säger Linge och presenterar således Rekyls Björn Sjöö, som sjunger Who do you love. Även Dan Bergman från Rekyl tar plats på scenen och Helpless strömmar ut i salen.
Det är glöd i gubbarna. Det märks tydligt både när Per Andersson framför Mystery train och Björn Sjöö Mannish boy. Kvällens gitarrvirtuos är Andreas Norberg när han river av Claptons Further on up the road.
Det händer saker på scenen hela tiden. Olika sångare, olika instrument, det är både blues, soul och country. Det är rent ut sagt skitkul att se så många vansinnigt grymma musiker på scen samtidigt.
Efter pausen får gubbarna kliva åt sidan och ge plats åt damerna, som börjar med att gitarristen Elin Lindström får Svartöns blues och Nordcharks musikstipendium, som för femte året delas ut till unga lovande musiker. Sedan framför Annika Karlsson Joni Mitchells Coyote och Maria Erixon Emmylou Harris Evangeline. Och så är det karlarnas tur igen. Per Andersson börjar sjunga på den irländska vaggvisan Tura lura lural. Han har en makalös röst, men så plötsligt kliver Petter Sandström fram och tar över. Han har mest stått lite i skymundan och körat, men nu fyller han salen med sin överraskande starka soulröst och Van Morrisons Caravan.
"Allt har en ände" säger Björn Erixon. Tyvärr så även denna konsert. Hela ensemblen bestående av trettio musiker samlas på scenen och framför avslutningslåten I shall be released.