NY BOK
Jerk Schuitema
Fjälldesperadon
Hoi Förlag
Carl-Erik Pehrson är en man jag minns med tacksamhet. Han var min handledare när jag gjorde journalistpraktik på Norrländska Socialdemokraten i Boden vårterminen 1975.
Sitt livs scoop hade han gjort redan 1951. Som ung reporter tog han då de första bilderna av den tillfångatagna "Fjälldesperadon", ett rubriknamn han också hade varit med att skapa.
Just Fjälldesperadon heter Gällivarebon Jerk Schuitemas debutroman. Det är ett spännande och bitvis isande drama baserat på de omskrivna händelserna i februari 1951. Flera av bokens karaktärer har samma namn som de verkliga personerna, men är annars fiktiva.
Dramatiken börjar med att tre män når fjällbyn Vaisaluokta. Ett par av stugorna är nedbrända. När männen närmar sig blir de beskjutna. En dödas, en skottskadas och en lyckas komma undan.
Snabbt startar polis och militär jakten på mördaren. Han är en man som klarar den iskalla fjällmiljön, som via dagböcker beskriver sina tankar och som, visar det sig, är beredd att döda på nytt. I hans skrivhäfte står det: "Får jag inte vara gud vill jag vara djävul, för människa vet jag inte vad det är."
Den främste hjälten i historien blir Torsten Gustavsson, gammal längskidstjärna och omdömesgill polis i Jokkmokk.
En ung lokalreporter lyckas parallellt med polisjakten ta reda på mer om den jagade mannens bakgrund, vars beteende därmed blir lite mer begripligt.
Schuitema berättar trovärdigt och med känsla - både när han beskriver fjällmiljöerna och personernas ageranden. I några scener förmedlar han en fasa som får läsaren att rysa som av en iskall fjällvind.
Anmärkningarna är perifera. Ett fåtal korrekturfel, några trådar som lämnas lite för lösa, några lite väl tvära klipp. Historien var ursprungligen tänkt som ett filmmanus, så kanske är det därför.
En anakronism finns också. En ung reporter hade 1951 knappast sett skidskyttar försöka lugna andningen innan de skjuter. Sporten var så dags ännu okänd.
De detaljerna stör inte det goda helhetsintrycket. Fjälldesperadon är spännande och läsvärd, naturligtvis extra intressant eftersom den bygger på ett omskrivet drama i vår norrbottniska närmiljö. Den skulle absolut kunna bli en sevärd film.
Å min gamle handledares vägnar kan jag acceptera att det i romanen är en kvinnlig reporter som vid Luspebryggan får de första bilderna av den fängslade mördaren. Däremot vågar jag påstå att också CEP hade ogillat att hon jobbar på den andra tidningen, som därmed får ett scoop.
Fast i fiktion kan förstås också så osannolika saker ske.