Den kaxiga fasaden är så falsk den kan bli

De amerikanska ynglingarna Jonas Brothers utger sig inte för att vara ett pojkband. De poserar med smala slipsar och tajta kostymer, leendena är pubertalt uppkäftiga och hela kroppshållningen säger liksom "Uh, I don’t give a shit". Ingen ung Nick Carter här inte. Snarare som The Strokes när de just hade slagit igenom. Det är så falskt som det överhuvudtaget kan bli, något som tyvärr även gäller deras musik.
På Jonas Brothers andra, självbetitlade album hör man att de febrilt försöker upprätthålla någon slags rebellisk, punkig image. Bröderna gör sitt bästa för att hesa till sina väna röster, gitarrerna ylar ibland och vid ett tillfälle - såklart "extramaterialslåten" som ändå ingen orkar lyssna på - är det faktiskt pyttelite tufft . Helt i onödan. Alla desperata försök att skita ner soundet kamoufleras totalt av sockersöta melodier och brödernas honungslena, av rockleverne helt oförstörda pojkstämband. För att inte tala om produktionen. Likt Avril Lavigne, som de turnerar med just nu, har inga medel sparats vad gäller massivitet. Ljudväggen är ogenomtränglig och dessutom tapetserad av gladpack, så polerad att man förundras över dess kliniska avsaknad av fläckar.
Att bröderna har medverkat i tiotalet Disney-produktioner blir med ens mycket begripligt.

Den kaxiga fasaden är så falsk den kan bli

JONAS BROTHERS"Jonas Brothers" (Universal)